Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vacker kårkamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växa till män och flickorna till kvinnor, utan att hafva
vunnit mera i lifvet än att slungas in i en fabrik liksom
föräldrarna och sedan få bidraga att hålla vid lif denna lilla
bikupa af människor, hvilka icke ens åtnjuta fördelen af frisk
luft och en ensam bädd.»
För att nu återvända till hamnarbetarne, så är det ett
påtagligt faktum, att ännu alltjämt deras bostäder måste vara
af sämsta slag. Otillräckligheten af, framför allt ojämnheten
i deras inkomster tvingar dem att söka det möjligast billiga
tak öfver hufvudet för natten. Och den Tengdahlska
broschyren rullar upp för läsaren de ohyggligaste taflor ur
hamnarbetarens »hemlif» för tio år sedan. Bättre har det ju
blifvit sedan dess tack vare arbetarnes egen vackra kamp för
människovärdigare lifsvillkor, men ännu återstår ofantligt
mycket att göra.
Hamnarbetarne, särskildt familjefäderna, ha fått söka sig
bostäder längst ut i stadens utkanter. »Särskildt i Katarina
församling», skrifver Tengdahl, »är antalet hamnarbetare, och
speciellt gifta sådana, mycket stort — en måhända starkt
bidragande orsak till att denna församling alltid haft den
högsta eller näst högsta fattigvårdsprocenten af samtliga
territoriella församlingar. Hamnarbetarne bo vanligen i de
allra eländigaste och mest fallfärdiga träruckel uppe på
Söders bergknallar vid gränder och »backar», som ofta nog äro
otrafikabla för all körtrafik. Eller ock dväljas de i något
kyffe i de äldsta af de större hyreskasärnerna.» – –
Författaren drar i tvifvelsmål, huruvida det kan vara
trefligare att bo i hyreskasärnerna än i de gamla, små trähusen
— af folkhumorn döpta till »mahognyvillor.» Han är böjd
för att i allmänhet ge företrädet åt de senare. Där har man
åtminstone icke en sådan massa grannar i vanliga fall,
och någon gång kan det också höra en liten trädgårdstäppa
till ett sådant hus. Höjden på kasärnernas lägenheter anser
han för det så godt som enda företrädet, ty bristen på
vatten- och afloppsledningar är ej något för trähusen enastående
utan drabbar äfven de stora stenhusens hyresgäster uppe i
Katarina församling.
»Alldeles oafsedt det bedröfliga förhållandet», yttrar
Tengdahl, »att de fattige få tjänstgöra som uttorkningmaskiner
för nya hus, tränger sig vid en vandring ur hus i hus, från
träkojan till stenkasärnen, den frågan själfmant på en,
huruvida de fattige alls bo bättre i de senare än i de förra, d.
v. s. huruvida utvecklingen på husbyggandets område alls
kommit de fattige — eller låt oss säga: de fattigaste — till
godo. Man känner sig frestad att därpå svara ett
obetingadt nej.»
Hyran kunde utgöra 30—40 procent af hamnarbetarens
årsinkomst, 150 à 200 kr. för rum och kök eller, än värre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
