Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vacker kårkamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öre, olycksfallförsäkring å 1,500 kronor pr arbetare samt
vissa ordningsregler för arbetarnes intagning i arbete samt
om deras uppförande. Liksom sist vägrade arbetsgifvarna
att skriftligen konfirmera aftalet.
»Hamnarbetarefackföreningen hade», skrifver Edqvist, »på
kortare tid än två år höjt arbetarnes ställning mera än kanske
någon annan fackförening förut gjort inom Sverige.
Visserligen var ännu arbetarnes årsinkomst bland de lägsta i
Stockholm, men ingen kunde ju begära, att arbetarne skulle få
allt på en gång, om än deras fackförening var aldrig så stark.
Hamnarbetarnes årsinkomst kunde 1897 beräknas uppgå i
genomsnitt till 650 kr. pr man, och det kan rimligtvis ej
anses vara för mycket, snarare för litet i förhållande till de
samma år betydligt stegrade lefnadsomkostnaderna, särskildt
i Stockholm. Lägger man härtill, att hamnarbete är ett
särskildt tungt och ansträngande arbete, hvilket kräfver stora
kroppskrafter samt äfven utgör ett yrke, där arbetarne äro
ständigt utsatta för hälsofara af alla slag, hvarjämte
arbetarnes behof i materiellt hänseende stigit i betydlig grad, sedan
de blifvit organiserade, så ’finner man, att arbetarne hade
fortfarande behof af löneförbättring.»
Det dröjde denna gång till 1899, innan nya kraf
framställdes. De rörde sig om 50 öre i timpenning och 75
öre för öfvertid. Efter en del underhandlingar beviljades
dessa fordringar utan att strejk denna gång behöfde
tillgripas.
Fackföreningen kunde i stället under flera år koncentrera
sitt hufvudsakliga arbete på sina medlemmars uppfostran.
»Det var nu så», heter det i den ofta citerade Edqvistska
boken, »att ett stort antal medlemmar voro ungkarlar, och
bland dessa funnos många, som saknade släktingar eller
anhöriga i hufvudstaden; de voro följaktligen lämnade åt sig
själfva och af lätt förstådda skäl voro för dem farorna störst.
Äfven voro dessa de svåraste för fackföreningen att få
intresserade för nykterhetsarbetet och i allmänhet för alla
fackföreningens mer ideella sträfvanden. Vidare hade dessa
arbetare till det öfvervägande antalet sin bostad och hemvist
hufvudsakligast på de smärre hotellen i staden mellan
broarna eller på frälsningsarméns härbergen, hvilka i likhet med
krogarna äro utplanterade rundt omkring hamnarna. På dessa
hotell och härbergen samlas en mängd mer eller mindre goda
individer, hvilka i ett eller annat afseende äro urspårade eller
ej hafva karaktärsstyrka nog att hålla sig uppe i jämnhöjd
med de arbetsamma och ordentliga arbetarne inom olika
fack.
Fackföreningens mera intelligenta och om sitt
människovärde upplysta medlemmar insågo allt för väl att det
ofvannämnda var ett missförhållande, som måste bort, att det onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
