- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
271

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olycka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

smyckade koret, där de fyra kistorna satts ned i en rad
bredvid hvarandra. »Jag går mot döden hvar jag går.»

Döden kommer hemlighetsfull och oväntad, säger talaren,
»han sliter sönder familjeband, och han har slitit sönder dessa
arbetares kroppar». Men olyckor sändas för att vända
människors hjärtan till Gud, »äfven detta har kommit från
Herren Gud, ty han är underbar i sina råd och stor i sin
vishet». Församlingen synes icke låta trösta sig. Hejdlös gråt,
skakande snyftningar, hjärtslitande höga rop af förtviflan
öfverrösta ljudet från de tre skoflarna sand, när den rasslar
bland blommor och kransar.

Prästen lyser frid öfver de döda, tackande dem för deras
redlighet och trohet i det lilla, och sången fyller åter
tempelhvalfven. En representant för bolaget frambär dess tack
till de bortgångne, länets höfding uttalar beklagandets och
deltagandets ord, och en framstående arbetare bringar
kamraters och vänners tack i enkelt, hjärtligt språk.

— Här hvila fyra fredens hjältar, som enkla och
anspråkslösa gingo sin väg genom lifvet, troget och väl fyllande det
svåra värf, som blifvit dem pålagdt. Deras namn skola ej skrifvas
på historiens blad, men deras minne skall lefva bland oss alla.

Kistorna sänktes i sitt hvilorum, och fanorna böjde sig
däröfver till en sista hälsning. Ännu en blomsterhyllning
fyllde den stora grafven nästan till brädden med färgrik prakt.
Lika strålande sken solen från majhimlen, men kring grafven
stodo ännu länge människor, som icke kunde se, att det i dag
fanns någonting i lifvet som var vackert. De sågo endast
svarta skuggor af en namnlös sorg.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:54:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/arbson/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free