Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På gamla dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kunde ju tycka, att vi skulle kunna förtjäna något
mera nu under sommartiden med dess ljusa morgnar och
kvällar än under den korta vinterdagen, men krafterna stå
inte bi i oändlighet, och det är bra mycket mera
ansträngande att arbeta i en tryckande solhetta än då det är kallt
och själfva kylan sätter fart i armarna för att kroppen skall
hållas varm. Dessutom har vintern den fördelen med sig
för makadamarbetaren, att kölden gör stenen mera skör och
lättarbetad, och man kan då ofta göra lika mycket på åtta
timmar som under sommardagen på tio å elfva.
Om jag nu arbetat från klockan sex på morgonen till
klockan sex på kvällen med de korta rasterna för att få i
mig en bit mat — med ty åtföljande liten middagslur på
någon skuggig fläck å arbetsplatsen på sommaren — så kan
det nog hända ibland, att jag föresätter mig att arbeta ännu en
eller annan timme för att få förtjänsten att växa en smula.
Jag funderar åtminstone på att »skärfva» litet mer till
efterföljande dag, men då ser jag, hur andra arbetare i andra yrken
gå förbi mig hem efter slutadt arbete för dagen, och så kasta
mina egna yrkeskamrater rundt omkring mig undan klyfvare
och hammare, och med ens känner jag, hur ryggen styfnat
till, och stenen, som jag tagit fram, blir omedgörligare och
omedgörligare. Och när jag slår till i vredesmod med
klyfvaren, så träffar en flinga min näsa, så att den blöder. Annars
brukar jag få ha mina ögon och min näsa så där tämligen
i fred. Men arga kattor få rifvet skinn. Det måste vara
friskare morgonkrafter och bättre humör till det där, tänker
jag och följer efter de andra i den trötta lunken hem.
Jag kastar en vemodig blick tillbaka på mitt arbete för
den dagen och försöker beräkna min förtjänst, det känns en
smula lugnande, om jag kan fasthålla den tanken, att jag
ändå kanske kan ha förtjänat en två kronor.
Jag går förbi en af mina kamraters högar. Den måste
vara mindre än min. Men jag känner ingen lycka för egen
del ändå. Jag bara beklagar kamraten, som måste se sina
krafter af taga mer och mer. Och när jag möter arbetare ur
andra fack, så vet jag ju, att de gå hem med en behållning
på tre fyra kronor eller mera, men jag känner ingen afund
mot dem heller, jag har ju hört till dem en gång jag också,
och man får ta de onda dagarna med de goda.
— Med nio kronor i veckan kan jag förstå, att det inte
kan bli mycket öfver, säger systersonen. Då ha vi det nog
bättre på landet som bonddrängar eller statkarlar och
torpare. Jag förstår inte, hur ni ha fått det att gå ihop,
särskildt förut, när båda barnen voro små och ingen af dem
kunde bidraga med någonting.
— Ja, som jag sagt, vi undra ofta öfver det själfva, när
vi se tillbaka. Och jag vet ju, att flera mina kamrater i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
