- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
472

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sågverksarbetaren berättar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag ännu tjänar. Nu har jag det ju skapligt nog på gamla
dagar, men när jag först kom hit, fick jag gå igenom en
svår pröfvotid. Fattiga voro vi, trots mångårigt träget
arbete hade jag ingenting kunnat spara, det ena barnet hade
kommit till världen efter det andra, men den bittraste nöden
hade vi hittills lyckats hålla borta från vår dörr. Nu kom
äfven den och hälsade på.

Jag kunde här inte förtjäna så mycket som förut, men
arbetstiden var inte så lång, och med bortåt två kronor om
dagen som min förtjänst var skulle vi nog ha redt oss, ty
jag har haft en duktig hustru, som kunnat hjälpa till att
hålla ihop det hela och själf dra en skärf till huset.

Emellertid kom olyckan och slog oss hårdt. Hittills hade
jag lyckats gå fri från allvarligare kroppsskada, och det var

inte många af mina kamrater, som hunnit mina år, hvilka

t

undgått olyckshändelser i sågen. Nu var det min tur.

Det var en söndagsmorgon. Jag minns det som hade det
varit i går. Jag hade på lördagen blifvit kommenderad att
på söndagen skära en del läkt, som skulle forslas till staden
på måndagsmorgonen. Det var ett par tre tolfter torra
gran-bräder det gällde.

Jag hade hunnit till sista läkten på sista brädan. Då for
en torr kvist ur brädan och kilade in mellan klingan och
bordet. Det fanns ingen lösskifva eller »nolla», utan jag

tog i hastigheten en läkt och skulle försöka få bort kvisten.
Hade jag slagit igen verket genom att stanna turbinen, så
hade sågklingan varit förstörd. Men jag ville rädda klingan.
Det lyckades mig också, men jag fick i stället offra min
högra hand. Alla fem fingrarna! Se här! Jag har bara en
liten stump af tummen kvar.

Jag hade mina båda älsta barn med mig i sågen, en flicka
och en pojke. Pojken sprang hem efter mamma, och hon
lade på det första förbandet. Så fick jag skjuts af bolaget
in till lasarettet i stan.

Den ene af de båda bolagsherrarna, som stodo för affären,
gaf mig tio kronor till underhåll af familjen, medan jag var
borta. Jag hade då hustru och fem barn hemma, af hvilka
ingen ännu kunde förtjäna till sitt uppehälle. Det var en
hård tid. Och jag vet, att barnen voro glada, om de kunde
få en bit bröd i målet mången gång.

Inte blef det bättre häller, när jag kom hem. Jag låg inte
på sjukhuset mer än åtta dagar, men det dröjde länge, innan
jag kunde uträtta något för att förtjäna en smula till vårt
uppehälle. Jag gick hemma i nära tre månader, andra krämpor stötte
till, och jag var oförmögen till hvarje slags arbete.
Arbets-gifvarne frågade inte det minsta efter, hur familjen redde sig.
De lämnade ingenting till vårt understöd mer än de tio
kronorna. De voro inte tvungna till det på den tiden, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:02:49 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbson/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free