- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
478

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sågverksarbetaren berättar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det var minsann inte alla arbetsgifvare, som själf man t hjälpte
arbetarne vid olycksfall. Min lasarettsvård hade kommunen
betalat.

Hustru min fick gripa in för att rädda oss från
fattighuset eller rädda fattighuset från oss. Hon tog sig före att
baka bröd och sälja, och så sålde hon kokt kaffe med bullar
åt arbetarna vid verket och tvättade deras kläder. De kanske
drucko mer kaffe än de behöfde många gånger, och på så
sätt var det kamraterna, som hjälpte oss att uppehålla lifvet.

Så gingo de tre månaderna. När jag sedan blef så pass
återställd, att jag trodde mig kunna göra någon nytta och
gick till bolagsherrarna för att få något arbete anvisadt åt
mig, bjöd man mig en så ringa aflöning, att jag knappt
skulle kunnat föda mig själf på den, mycket mindre familjen.
Och min hustru väntade snart ännu ett barn, så att hennes
arbete kunde inte längre föda oss.

— Det blir väl bäst då, att jag ger mig i väg till
Värmland, till min hemort, sade jag, där jag har släktingar,
som få ta hand om mig. Men då får socknen ta vård om
familjen.

Detta ville inte bolaget vara med om, ty det var själft den
störste fyrkägaren i kommunen och skulle fått bidraga mäst
till vårt underhåll. Så höjde de då dagpenningen med några
öre men satte mig till ett arbete, som jag nu inte kan begripa,

hur jag kunde stå ut med. Men jag hade en god portion
obruten ungdomlig energi kvar, så femtiårs karl jag var.
Jag fattade det som en tydlig vink om att man ville laga
så, att jag skulle finna det för outhärdligt och ge mig iväg
till en annan marknad och naturligtvis ta familjen med mig.

Jag blef nämligen befalld att ta itu med s. k.
kransåg-ning med handkraft. Sågen måste jag hålla i med båda
händerna, för att den skulle gå jämt, och man fick binda fast
min stympade högra handlofve vid handtaget med en näsduk.
När inte min hustru hjälpte mig med den saken, hvilket
hon gjorde, då kransågningen försiggick någorlunda nära
hemmet, så fick min kamrat, den som höll i andra ändan
af sågen, göra det.

Det var den värsta syssla man kunde ge mig. När jag
hållit ut någon vecka, så tog jag åter mod till mig och
tänkte bedja om ett mindre omöjligt arbete. Det kunde inte
fortgå på det sättet. Jag var alldeles fördärfvad af värk
hvarje kväll och fick ofta inte en blund i ögonen på natten
för plågors skull. Men när det så kom till kritan, var
jag för stolt att beklaga mig än en gång och höll ut en
vecka till.

Då kommo ett par af mina kamrater mig till hjälp och
gingo upp på kontoret för att få rättelse. De framhöllo, att
det ju fanns så mycket annat arbete som kunde passa mig

— 478 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:02:49 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbson/0486.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free