- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
479

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sågverksarbetaren berättar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vid verket, och där jag kunde vara till lika stort gagn som
någon annan, om han än var frisk och färdig. Och jag
hade ju tjänat bolaget plikttroget och utan anmärkning och
blifvit invalid i dess tjänst.

Det hjälpte inte.

— Vill han inte göra det arbete, som vi ge honom, så
får han låta bli. Det blef svaret.

Så fick jag fortsätta. Och jag stod vid kransågningen en
hel vinter. Man vänjer sig ju vid allt, det gick en dag om
sänder och gick ju också bättre dag för dag. Och sedan
den långa, långa vintern ändtligen var slut, fick jag
verkligen annat arbete och sattes då vid smergelmaskinerna för
att slipa sågarna, ett arbete, som passade mig förträffligt
och som jag håller på med än. Och somliga tider fick jag
arbeta med att kola milor. Man hade ju märkt, att jag inte
gifvit tappt och att det inte gick så lätt att bli af med mig
utan att direkt köra bort mig.

Men lönen var allt fortfarande och länge eländigt usel,
så att hustrun måste, så fort det var henne möjligt igen för
lillens skull, återtaga arbetet vid sitt baktråg och sin
tvättbalja. Bostad hade vi ju förstås haft hela tiden, och så ha
pojkarna fått bidraga med en skärf, så fort de ha kunnat
göra en smula nytta.

Det var minsann inte för snart, att man ändtligen fick våra

lagstiftare att gå med på en lag om ersättning för
olycksfall i arbetet. Hur litet somliga arbetsgifvare förut begrepo
af sin skyldighet i den vägen, det har jag minsann slående
exempel på. Jag nämnde förut, att bolaget gaf mig en tia,
då jag skulle skjutsas in till lasarettet. När jag sedan
återinträdde i arbetet, så drogs denna tia af vid första aflöningen.
Då emellertid den af de båda främst styrande, som vanligen
hade minst att göra med arbetarne direkt, fick veta om detta,
så gaf han mig tian tillbaka ur sin egen ficka. Och han
har flere gånger visat, att han icke saknar hjärta. Men den
andre arbetsgifvaren, millionär redan då, kände inte det minsta
ansvar för att jag hade förlorat min högra hand, då det
gällde att rädda hans sågklinga.

Inte var det heller nog med detta. Medan jag gick
oförmögen till allt arbete och gumman bakade som ifrigast, tog
hon sitt mjöl i bolagets handelsbod på platsen, där hon
sannerligen inte fick det billigare än på andra håll — tvärtom,
äfven om man tar i betraktande frakten från en mera
af-sides boende handelsman. Hon lade särskildt vikt vid att
betala kontant allt hvad hon köpte under den tid, då jag
saknade arbete hos bolaget. Så hade hon en dag gått till
boden med en kassa på hela femton kronor, som hon gjorde
uppköp för intill sista öret.

Bodbiträdet hade vägt upp hennes varor, och gumman

— 479 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:02:49 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbson/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free