- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
485

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sågverksarbetaren berättar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nödtorftigaste möblerna, ty de andra hade vi låtit stå kvar
i den tron att vi inom kort skulle tillbaka igen.

Men så snart vi alla hade lämnat den gamla bostaden,
som jag under årens lopp hade sökt göra så treflig jag
förmådde, tog man och flyttade bort våra möbler och satte in
dem i ett skjul i närheten, och så hyrdes den gamla
bostaden ut till sommargäster från staden. Själfva fingo vi
aldrig återse vår lilla täppa, där jag nedlagt så mycket af
mina korta fristunders arbete, men vistelsen på det nya stället
blef också kort, såsom vi äfven förmodat, och efter några
månader förflyttades vi till en tredje domän, tillhörig samma
bolag, och här är jag nu kvar i denna dag. Det är nu på
tolfte året jag bott i den här stugan. Den tillhör också
bolaget förstås och står på dess mark, men jag har fört upp
den själf och så småningom byggt till den med vedbod och
uthus. Bolaget har förstås släppt till virket. Någon
ersättning för mitt arbete har det ju aldrig varit tal om, och det
har jag heller icke begärt. Jag har varit glad ändå att jag
kunnat få min egen lilla stuga för mig och slippa bo i de
där stora kasernerna, som ligga där uppe på backen. På
senare år ha också allt fler och fler arbetare gjort som jag,
och därborta i skogsbackarna växer det ena »egna hemmet»
upp efter det andra.

Om det bara vore ens eget! Nu är det väl ingen fara

för mig. Jag får nog bo kvar här nu till döddagar. Men
för mången af de yngre kan det ju gå som det gick för
mig förut. Man kör bort dem utan vidare, och det är ju
mycket möjligt att man icke ens behåller dem i bolagets
tjänst, som man dock gjorde med mig. Så osäkra som
förhållandena nu äro med lockouter och strejker och
affärs-krascher af olika slag, kan man ju aldrig vara trygg för
morgondagen. Och blir arbetaren bortkörd, kan han icke
för närvarande fordra någon ersättning för det arbete, som
han lagt ned på att förbättra sin stuga och öka till den
eller på att odla upp marken på sin lilla tomt. Jag fick
aldrig det minsta vederlag för hvad jag byggde och odlade
och förskönade på det förra stället, och inte får jag eller
mina efterlefvande någonting för hvad jag gjort här. Men
jag får trösta mig med att jag har glädje af det nu, medan
jag lefver. Den här lilla blomstertäppan, så obetydlig den
är, den tjänar mig till daglig vederkvickelse. Och här vid
bordet midt i det gröna sitter jag om söndagarna och läser
eller ser ut öfver segelleden och holmarna.

Ja, jag har nu varit här i öfver tolf år, ända sedan
bolaget byggde sågen här. På de åren har det blifvit mycket
förändradt. Driften har ökats år för år. Nu, sedan
tegelbruket också kom till, har bolaget ett par hundra arbetare i
sin tjänst på det här stället. Ja, när det är som brådast vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:02:49 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbson/0493.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free