Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sågverksarbetaren berättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvister mellan bolaget och dess arbetare. Det skulle
gifvet-vis också ha dröjt många år, innan t. ex. detta förbunds
strejkkassa kunnat bli så stark, att den kunnat underhålla
sina medlemmar någon längre tid efter en inträffad konflikt.
Detta insågo ju också arbetarna, och det blef aldrig något
af med den från de öfriga organisationerna afskilda föreningen,
utan alla bolagets arbetare tillhöra nu den stora
landsorganisationen och betala sin tjugufemöring i veckan till den.
Så småningom ha också som sagdt arbetsgifvarne funnit sig
i de nya förhållandena, och någon konflikt har aldrig hotat,
oaktadt fackorganisationen redan, så ung den än är här hos oss,
hunnit gifva arbetarna afsevärda fördelar emot förut, fördelar,
som man icke ville gå in på, innan fackföreningen här var
bildad, hur medgörlig man än vid ett och annat tillfälle
visade sig vara, då man ännu hoppades att på detta sätt genom
partiella eftergifter undgå den fruktade organisationen.
Så t. ex. har det först på sista året lyckats arbetarna att
drifva igenom särskild betalning för öfvertidsarbete, och sådant
arbete har dock förekommit och förekommer ännu ganska ofta.
Själf har jag emellertid icke gått in i organisationen. Jag
är för gammal, och då jag nu intar ett slags förmansplats
som sågställare och skall ha öfverinseende öfver hela arbetet
i sågen, hvad materialierna angår, så ha kamraterna icke
heller fordrat, att jag skulle gå med dem. De veta för öfrigt
— 487
mer än väl, att jag med lif och själ står på deras sida, och
jag var nog den förste vid bolagets hela stora arbetarestyrka,
som agiterade för arbetaresammanslutningen.
Jag har så många gånger under mitt sträfsamma lif, som
lärt mig vid flerfaldiga tillfällen känna, hur skon klämmer,
sökt min tröst i det hoppet att det åtminstone skulle bli
bättre för mina barn. Och lyckligtvis har jag nu fått lefva
så länge, att jag funnit, hur det börjat ljusna för
arbetareklassen också.
Jag är så glad öfver att ingen af mina söner — eller
döttrar och mågar — rest till Amerika. De ha nog någon
gång talat om det, men då har jag alltid sagt, att vi måste
vara kvar i gamla Sverige så många som möjligt för att
hjälpas åt att göra förhållandena bättre här. Sverige har ju
alla förutsättningar för att bli det bästa land, som solen
skiner på, det är åtminstone min tro. Få vi nu en annan
författning som gör, att arbetarna också få en smula inflytande
på landets styrelse, så kan det nog bli bra här också.
Aldrig har jag varit den, som burit hat till den s. k.
öfver-klassen, hur ondt jag än ibland slitit i kapitalismens tjänst
och hur missnöjd jag än ibland tvingats att känna mig.
Jag har ju också sett, att det finns olika slags öfverklass
och olika slags kapitalister liksom det finns goda och dåliga
arbetare. Jag glömmer aldrig den arbetsgifvare, jag hade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
