- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
606

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjömanslif

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han lofvade mig också att komma ihåg det. Det sista sa
jag högt till Stigman.

— Å, har du mönstrat som jungman, får du vara nöjd
med hur det blir. Men naturligtvis får du lära dig så
småningom att sköta våra sysslor, annars skulle du bli jungman
i evighet. Och visar du dig duktig, så går det fortare för
dig, det är klart. Fri från pojksysslorna blir du i alla fall
inte, så länge du är jungman.

— Jag får väl vara glad då, om jag får gå till väders
alltemellanåt.

— Hå, jumpa i riggen, det ska du nog få till belåtenhet.
Hala genom gårdingarna och nej a fast dem, »grisa» stängerna
och beslå röjlerna och de öfversta stagseglen, det får du göra
när som hälst. Men lära splitsning, göra knopar, sy segel
och sådant är intet pojkgöra. Det få lättmatroserna och
matroserna sköta.

* *

*



Vi lämna mina angelägenheter åt det öde, som väntar dem
och samtalet går in på vidare banor. Men det rör sig ännu
om sjömanslifvet. Om något annat skulle väl min kamrat
knappast häller kunna tala. Han har varit på sjön ända
sedan han var liten pojke, den är hela hans värld, men så
känner han den också till punkt och pricka.

Och han rosade den egentligen icke. Något sinne för
hvad man kallar poesi saknade han måhända alldeles, men
han begrep mig mycket väl, när jag frågade honom, om han
icke njöt af hafvet mäktiga skönhet eller af att få besöka så
många främmande land.

Han tittade på mig, som om han misstänkte, att jag
drif-vits till sjömansyrket af någon pojkaktig öfvertro på att få
lefva ett poetiskt, härligt äfventyrarelif. Och så sa han tvärt,
nästan ilsket:

— En äkta sjöman har inte sinne för något annat än att
maten är bra ombord och så förstås — han dröjde med
orden, ljusnade upp och tittade under lugg på mitt mulnande
anlete — och så förstås flickorna i land.

— Nå, än seglingen i passaderna, som skall vara så
gudomlig?

— Jag tycker det är ett ganska jordiskt nöje jag. Nog
är där stilla och stort, och nog har jag njutit mången natt
af sådant, men också i passaderna skiftar vinden ofta något.
Då skall det strax brassas, och därmed är njutningen förstörd.
Om dagarna går ju för resten arbetet i vanlig ordning. Ja,
i passaderna få vi ofta arbeta mera än under vanliga förhållanden
med skrubbning, skurning, lappsalvning, målning, oljning
fer-nissning och allt det där arbetet, som just inte är så trefligt.

* *

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:02:49 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbson/0614.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free