- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
615

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjömanslif

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vi hade lämnat den härliga passaden och fått de första
byarna på halsen. Våra händer voro svarta som negrers till
följd af lappsalfvandet och huden hade af tjäran blifvit så
spröd, att den vid minsta halande fick sprickor. Det myckna
och ovana arbetet kom qss nästan att skrika högt af smärta,
men hvad var att göra? Hala måste man ju. Allt gick
dock sin jämna gång, blott en och annan halfhög ed visade,
att manskapet ej kände sig riktigt lugnt. Vädret blef
emellertid allt sämre. Den ena byn aflöste den andra och den
ena sjön efter den andra kastade sig öfver det tungt
arbetande fartyget.

Det strida regnet hade snart »vaskat» bort oljan ur våra
oljekläder, så att dessas regnskyddande egenskaper snart voro
så godt som inga. För att vara sjömän ha vi visserligen
ovanligt mycket kläder, men vårt förråd blef dock snart
ut-tömdt och det så mycket fortare som det var omöjligt att
ens få en skjorta torr.

En kväll, då vi sutto och skaffade, hördes plötsligt ett
häftigt brak. Vindens och hafvets dån gjorde dock, att de
på däck varande ej kunnat säkert iakttaga hvarifrån
brakandet kom. Mörkret var också så intensivt, att man knappt
kunde se handen framför ögat. Snart höres dock
brummandet: Giga bramsegleti Alla blicka dit upp, och vi se nu,
att bramrån står som en sprättbåge, det var således den som

sprungit af. Snart var emellertid seglet gigadt och fastgjordt
och rån så godt sig göra lät surrad till stången för att ej
komma dansande ned i däck.

Så fingo vi ett par hyggliga dagar. Hela fartyget såg
snart ut som en torkvind. Klädlinor voro sträckta härs och
tvärs mellan riggen, alla behängda med genomvåta kläder.

Knappt hade vi emellertid fått våra kläder i ordning, förr än
det åter blef rusk. Då vi, babordsvakt, kl. 8 en kväll kommo
ut på däck, småduggade det och brisen var styf. Två glas
(kl. 9) började vi redan taga in en del segel, men först
omkring sex glas (kl. 11) bröt ovädret löst. Regnet började
strömma ned, och en och annan blixt korsade rymden. Så
länge som möjligt sökte vi reda oss själfva på däck, väl
vetande att den andra hälften af besättningen behöfde sofva de
timmar, som voro dem beskärda. Vinden friskade emellertid
alltmer och snart ljöd det:

— Alle man på däck, refva segel!

Det var ord och inga visor och om några ögonblick voro
också alla ute ur sina kojer. Påklädandet gick emellertid
ej så raskt, ty man skulle ha hela tvångskostymen på,
d. v. s. både sjöstöflar och oljekläder. En och annan
föredrog dock yankeefashion, d. v. s. gick på däck i blotta
strumplästen. Detta kan synas märkvärdigt för en landtkrabba,
men en sjöman förefaller det mindre underligt. Den ovana

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:54:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/arbson/0623.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free