- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
623

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjömanslif

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

våra arbeten. Ingen må då undra på om villigheten ej är så
särdeles stor eller om en man på en häftig befallning eller
tillrättavisning ger ett svar. Men då skall du se, att man får
veta hvad man duger till. Sådant förekommer visserligen ej
dagligen men ganska ofta.

Den ena dagen går och den andra kommer, men vädret
blir ej ett grand bättre. Vi gå emot söder och ju sydligare
vi komma, desto kallare och mera genomträngande blåser
vinden. Kunde vi blott gå på däcket för att få en lagom
rörelse, vore det ändå något, men skutan ligger ständigt
nästan halfkantrad, och det är med risk af både armar och
ben som man rör sig på däck. Egentligen borde vi ju
därför tycka mera om att ligga och arbeta med seglen,
emedan vi då åtminstone kunna hålla oss varma. Då
arbetar man så godt som för lifvet och så att svetten rinner
om en. Men åter kommen i däck blir man tvungen att hålla
sig stilla och så börja frysa tio gånger värre än förut. Trött
är man också, så att man sjunker ihop som en trasa,
glömmer allt och kanske till och med slumrar in för ett
ögonblick för att väckas af styrmannens:

— Giga bramseglet! eller: skvära!

Ånyo stapplar man öfver däck, genomfrusen, genomvåt,
magen skrikande af hunger och med hjärtat uppfylldt af
bitterhet mot dem, hvilka som det tycks, blott för att plåga

oss sätta seglet den ena minuten för att åter göra fast det
den andra.

Samma slit och samma eländiga väder och så ännu en
gång halfskämdt kött. Då tog vårt tålamod slut och vi
gingo akterut, men resultatet blef det vanliga: förr sämre
än bättre.

Sinnena kommo i uppror, och nästa gång vi blefvo
kallade akterut på gudstjänst, fick kaptenen en man af tio att
predika för, och så har det varit allt sedan. Vi hade haft
en bibelpåse hängande på skottet eller väggen öfver bordet,
men en afton då vi vaknade, funno vi våra uppbyggelseböcker
på bordet och proviantlistan i stället uppspikad. Riktig var
den nog, men det mjuka brödet, som vi efter norsk lag skola
ha rätt mycket af, fanns ej omnämndt med ett enda ord. På
fråga hvarför ej detta nämnts, svarades blott, att man på
långtur ej kunde proviantera tillräckligt med mjöl.

Långtur till Kap! Hvad skulle det då blifva, om vi i
stället skulle ha gått till Ostindien eller Australien? Så
ty-des lagen på hafvet.

Sådant är lifvet på hafvet.

På hafvet är lifvet för mig.

* *

*



Och nu till sist skall du få höra, hur vi hade det på den
tyska barken.

— 623 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:02:49 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbson/0631.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free