Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glasmakare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det skulle här föra för vidt att närmare gå in på den
vetenskapliga förklaringen af hvad glaset är och de många olika
slag af teknik, hvarmed de skilda glassorterna framställas.
Endast några antydningar kunna här lämnas.
Det råmaterial, som utgör hufvudbeståndsdelen af allt glas,
är kiselsyra, som förekommer utomordentligt vidt utbredd i
naturen. Den finnes nämligen i alla bergarter och ingår ofta
till ansenliga mängder i deras sammansättning, så att den
med all säkerhet är det ämne, som med största massan
bidragit till bildandet af vårt jordklot.
Mineralet kvarts, hvars renaste form är »bergkristallen»,
består endast och allenast af kiselsyra. Genom vittring af
kvartsen ha uppstått de lösa korn, som vi kalla sand,
hvilken som bekant förekommer i mäktiga lager på vår jord.
Det är i denna form, som kvartsen allmännast användes för
framställning af glas, och dettas kvalitet samt i synnerhet
dess färg beror mycket på den använda sandens renhet. Den
hvitaste och renaste är naturligtvis för finare glassorter den
mest eftersökta, och den förekommer också på rätt många
ställen; i Sverige exempelvis vid Bromölla i närheten af
Kristianstad.
För framställning af alldeles färglöst glas tvättas och
slammas sanden, så att den befrias från lerpartiklar, växtrester
och annat, som kan förorena den. Till simplare glassorter,
såsom buteljer, användes alltid den sand, som är närmast till
hands och därför är billigast; oftast genomgår den ingen
annan reningsprocess än siktning. På somliga ställén, där
det är svårt att skaffa fin sand till rimligt pris men där det
förekommer mycket ren kvarts, använder man sådan; den
måste då finpulvriseras, hvilket lättast sker efter förutgången
röstning och »afskrängning», d. v. s. att den heta stenen
kastas i vatten. Under forna dagars svåra
kommunikationsförhållanden användes kvarts i långt större utsträckning än
numera är fallet.
Efter kiselsyran kommer som råmaterial kalk närmast i
betraktande. Den förefinnes, som vi veta, äfven mycket
utbredd i naturen i olika förgreningar, hvaraf den för
glastillverkning viktigaste är kolsyrad kalk. I Sverige har den
utmärkt goda och rena kalkstenen från Älfvestorp i Nerike
samt krita, d. v. s. kalken i dess renare form använd utan
bränning till bättre glassorter, från Gottland funnit stor
användning vid glasbruken. Af mindre ren kalksten är det i
synnerhet Kinnekullekalken, som mycket användes vid
butelj- och fönsterglasbruken.
Af andra kalkföreningar användas vid glastillverkning
endast fosforsyrad kalk och flusspat. Den förra finnes dels i
naturen som mineralet apatit, dels erhålles den genom
bränning af djurben och användes till framställning af s. k. »ben-
— 664 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
