Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glasmakare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inom de flesta yrken har under tidernas lopp
tillverkningssättet ändrats, förenklats och förbättrats, maskiner ha
uppfunnits och handtverket öfvergått till industri. Delvis på
samma sätt förhåller det sig också med tillverkningen af
glas, men jämförelsevis få äro de maskiner, som användas,
och knappast någon industri har så behållit sin prägel af
handtverk som just glastillverkningen.
Samma verktyg användas också ännu som för tusentals år
tillbaka, särskildt är glasblåsarpipan densamma nu som då.
Den består af ett i —i x/3 meter långt, fingertjockt järnrör,
hvars öfre del ofta omslutes af ett cirka 30 cm. långt
träskaft, dels för värmens skull och dels för att underlätta
pipans handtering.
Om vi nu ha en buteljglasblåsare i arbete framfö oss, så
se vi honom stå på sin arbetsplats framför ugnen eller
»vannan». Där har han en »ho», ett vattenfylldt tråg, hvaruti han
af kyler sina verktyg. På detta tråg är fäst en järnklyka, en
»pal», hvari pipan hvilar, medan den uttagna glasklumpen
arbetas till en jämn kula, som sedan utblåses i en järnform
till önskad fason. För att uttaga den för hvarje gång till
bearbetning afsedda »glasposten» instickes pipan genom s. k.
»arbetsöppningar» i glasugnen.
Alltintill senare tider blåstes buteljer på så sätt att den
med pipan ur ugnen upptagna glasposten först bibringades
formen af ett päron, hvilket ånyo upphettades vid
arbetsöpp-ningen och därefter infördes i en träform, där det genom
stark blåsning utvidgades till en cylinder. Mot den
uppvärmda, kullriga bottnen intrycktes ett »häftjärn», försedt
med en liten glasknopp, å hvilken flaskan blef fastsittande,
då pipan afsprängdes medelst en fuktad järntråd. Därefter
uppvärmdes halsen ånyo, afjämnades och omlindades öfverst
med en glasremsa; slutligen bröts häftjärnet loss, och den
ännu glödande flaskan insattes i kylugnen.
Denna blåsning »på fri hand» går emellertid, som man
nog kan förstå, något långsamt och duger uppenbarligen
icke i vår tid, där det är fråga om masstillverkning.
Man har numera flera särskilda hjälpapparater, hvarigenom
arbetet kan utföras både hastigare och bättre. Buteljen
blåses i en fullständig form, antingen fast eller kringvriden
under blåsningen, då den blir blankare och mera glansfull.
Genom en enkel häfstångsmekanism med motvikt kan
formen hastigt slutas eller öppnas. Buteljen uttages ur formen
ännu fasthängande vid pipan, skiljes från denna och fästes i
en tång, livarefter glas pålägges rundt halsens öfverdel och
där med en s. k. buteljsax formas till passande tjocklek och
korkhål. Sådana saxar finnas af många olika slag för att
kunna forma halsar och korkhål efter de mångfaldigt
växlande korkkonstruktionerna.
- 672 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
