Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
= PE
Båda hastade mot snåret. Märken i snön ut-
visade att någon suttit där nedhukad. Fotspår
ledde därifrån. Skyndsamt följde de spåren. Nu
glesnade skogen, de märkte att de närmade sig
vägen, som från stora landsvägen löpte åt norr
från vägskälet. De fingo syn på en man som
just som bäst ledde en häst fram ur ett snår.
Pulsande och vadande i den djupa snön trängde
mannen sig framåt. Han befann sig blott några
steg från hård och fast mark.
Förföljarne kafvade sig fram genom den alns-
djupa snön.
Men nu var främlingen uppe på vägen och
nästa ögonblick stod äfven hästen där. Han kas-
tade sig i sadeln, gaf djuret ett sporrhugg och
ett slag med svärdslidan och som en pil satte
han af norrut. Deken arbetade så att svetten
lackade för att komma fram till vägen, men då han
nådde målet var ryttaren försvunnen. Han hade
ej ens sett huru denne såg ut, ty mördaren hade
hättan dragen öfver hufvudet så att endast nästip-
pen syntes. Johan uppfattade dock att mannen
var liten och klen till växten.
Där var intet att göra. Rådmannen och Jockum
begåfvo sig till vägskälet och vände af åt stora
landsvägen, där de båda hästarna stodo. Männen
beslöto att hvila sig en stund och sedan begifva
sig in åt skogen för att hämta liket och föra det
till staden. Tysta satte de sig ned i släden och
tänkte på det hemska öde som träffat främlingen.
De voro därtill förargade öfver att de låtit mör-
daren undkomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
