Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 116 —
kunde ju försöka muta Flemings ryttare, som
red bredvid honom. Penningar hade han ju godt
om. Han förde handen till bältet, där penninge-
pungen brukade hänga.
Mina penningar, mitt silfver", utbrast han
bestört.
Ryttaren vid hans sida lät höra ett litet be-
låtet skratt.
Mina penningar, tjut" hväste Deken, , eller
jag klagar för herr Erik."
Ja, försök det", svarade soldaten muntert.
, Tror du herr Erik missunnar mig litet plundring
då och då. Du tyckes ej känna min herre;
Deken teg. Nu svängde ryttarskaran af till
Sarflax. Silvendoin, som var nästan lika trött
som rådmannen, följde med. Då ryttarne kommo
fram till gårdens väldiga storstuga, byggd af trä
och försedd med loft, syntes en fru och en helt
ung junker på trappan. De sprungo ned och
omfamnade en af herrarna, som suttit af före de
andra,
Deken drog den slutsatsen att det var frun i
huset, fru Märta Lydekesdotter Anckar och att
den man hon välkomnat så hjärtligt var hennes
busbonde junker Mats Knutsson till Sarflax. Fle-
ming gaf sina män några befallningar, hvarefter
han i sällskap med de öfriga herrarna trädde in
i stugan. Silvendoin och hans viborgska knek-
tar förde fången till ett gammalt lider. Deken
knuffades in genom dörren, som tillbommades
bakom honom. Han befann sig i fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
