- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
7

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - A. Förberedande undersökningar med afseende å det varande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

substans förstås den substans, i hvilken väsens-begreppet
är identiskt med det särskilda, såsom χαμπνλότψι etrat med
χαμπνλότη:, eller också »den, som icke är någon förening af
form och materia och icke liar något materielt substrat»’).
Exempel på formprincipen är i cirkeln af koppar cirkeln.
Materia är der kopparn. Enligt denna framställning
sammanfaller såledfis formen med väsensbegreppet. 1 kap. 9
uppvisas, ätt formen icke kan såsom sådan blifva, ty allt
blifvande förutsätter materia. I öfrigt märkes med afseende
å dessa principer, att en begreppsbestämning ej är möjlig utaf
materien, ty »det materiella bör aldrig sägas vara i sig sjelft»2),
men begreppsbestämningen är alltid af det i sig varande
Derför finnes ej heller begreppsbestämning af det hela (af
form och materia), το αννολον. Materien är med ett ord i
sig sjelf okänbar3). Deremot äro formen och formens
begrepp identiska: det samma är cirkeln och cirkelns begrepp,
själen och själens begrepp, hvilka båda just af Aristoteles
användas såsom exempel på former. Sammanfatta vi det
nu sagda om materien och formen, blifver resultatet detta:
Formen är det i sig varande, om hvilket ensamt finnes
begreppsbestämning, och den är identisk med sitt eget begrepp;
den är det väsendtliga och substantiella i verlden och kallas
derför den första substansen. Den är också oblifven och
dermed ock oförgänglig. Den är med ett ord det egentligt
varande. Materien deremot är det, som aldrig säges vara
i sig sjelft, utan alltid är i ett annat, den är i sig sjelf
okänbar, är principen för det tillfälliga.

Aristoteles utgår således derifrån, att i det verkliga
finnes ett moment, som är väsendtligt och tänkbart. Det
väsendtliga momentet sammanfaller med begreppet, och så

’) VII, 11 §§ 26 och 27. Öfversättningen efter Schwegler Arist.
Met. II, 129,

») VII, 10 § 8. 3) § 32.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free