Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - A. Förberedande undersökningar med afseende å det varande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
synes derför, som oiu »de matematiska förhållandena» skulle
sjelfva tillhöra de der eviga immateriella substanserna och
ej vara endast ett åskådliggörande af dem — För att utreda
saken skola vi något närmare betrakta de exempel, som
Aristoteles brukat for att ådagalägga identiteten af
begreppet och det särskilda. Ett sådant är själen Är det enligt
Aristoteles teori i sjelfva verket möjligt att kalla denna en
immateriel substans? Detta måste besvaras nekande. Ty
Aristoteles definierar ju själen såsom väsensbegreppet i en
på ett visst sätt beskaffad kropp’). Den är aldrig skild
från kroppen (utom den förnuftiga själen, om hvilken här
icke är fråga). Således är den ej en immateriel substans.
Vidare användas af Aristoteles de af Hertling nämda
matematiska forhållandena såsom exempel. Aristoteles säger om
matematiken, att den handlar om det orörda, men måhända
icke för sig varande utan i materien varande-). De
matematiska förhållandena äro således icke några eviga
substanser jemte sinneverlden Det är sålunda tor Aristoteles här
endast fråga om väsendet i sinneverlden. Han undersöker
det sinliga och finner der vissa bestämningar, som ej äro af
tillfällig natur, utan äro i och for sig sjelfva. Men dessa
äro icke skilda frän det materiella och tillfälliga. Om således,
såsom Hertling autager, det skulle finuas eviga immateriella
substanser jemte de sinliga, är det åtminstone vid den här
toreliggande undersökningen ej fråga om dessa. Derför
följer ock i Metafysiken kap. 8 omedelbart efter
framställningen af de oblifua formerna en kritik af den platonska
idélärau, hvilken verkar såsom en varning mot antagande af
immateriella substanser. Aristoteles förnekar här, att formen
’) Met. VII, 10. § 21; jmfr De .An. II, 1. 412, a, 10 och 413,
a, 4.
2) VI, 1. § 17. Jmfr Zeller, Die Philosophi* der Griechen 3 Aufl.
II, 2 sid. 179 not 1. De An. III, 7. 431, b, 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
