Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - B. Aristoteles teleologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
möjligheten för eu princip för förändring’) och på ett annat
ställe bilägger materien längtan efter det gudomliga och
goda och eftersträfvanvärda 2). Det mest karakteristiska
uttryck för Aristoteles frontförändring är, att materien icke
vidare är logisk, utan real möjlighet’). Samma synpunkt är
rådande, när han framhåller materien såsom
naturnödvändighetens grund i motsats till begreppet såsom grund till det
ändamålsenliga och goda4). Dock är naturligt, att äfven nu
materien från en synpunkt är det i sig bestämningslösa, men
för bestämning mottagliga. Den betecknar då tillfälligheten
såsom sådan, hvilken ligger deri, att det, som är möjligt att
vara, också är möjligt att icke vara. Det verkliga säges
vara bättre än det möjliga, derför att det senare kan
upptaga motsatta bestämningar5). Dock är det obestridligt,
såsom Zöller") och Hertling7) framhålla, att materien såsom
grund till naturnödvändighet, såsom en real möjlighet o. s. v.,
ej kan vara det i sig fullkomligt bestämningslösa, utan den
måste ega något för sig egendomligt. Men ej nog härmed:
materien, som förut sades icke kunna vara substans, tv den var
ej ett bestämdt detta, måste såsom utgörande ett visst bestämdt
material vara substans8). Husets substrat äro vissa bestämda
tegel och stenar. Detta substrat är af så stor betydelse, att
det verkliga huset blifver ett särskildt hus just derigenom.
I det föregående har uppvisats, att formen i sig sjelf är det
allmänna, men ej eger verklighet såsom det rent allmänna,
utan alltid fordrar en närmare tillfällig bestämdhet. Det
är denna tillfälliga närmare bestämdhet, hvarigenom formen
öfvergår till att vara ett särskildt ting, som materien ger åt
densamma. Från denna synpunkt kan materien sägas vara
’) IX, 1. § 7. J) Pbys. I, 9.
’) ’Jmfr Zeller, sid. 349.
4) Phys. II, 9 i början; Gen. et Corr. II, 9, 335, b, 24.
·) Met. IX, 9. «) Sid. 344. Sid. 72 ff.
8) Met. IX, 7 § 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
