- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
46

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - α. Det gudomliga förnuftet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46

brukar ordet kategori). Aristoteles säger detta sjelf tydligt:
»den andra kategorins principer äro privativa,»1) beteckna
en privation af det verkliga — den kategori, inom hvilken
det absoluta förnuftet faller. Den andra kategorin är
således intet i sig sjelf, utan är endast eu negation af den högre
kategorin. Öfver hufvud taget gäller det för Aristoteles
såsom en grundsats, att all begreppsmotsats betecknar en
privation eller med andra ord, att all artskilnad har sin
grund i en gradskilnad. Rigtigheten häraf visar först och
främst Aristoteles logiska metod. Den är såsom bekant
demonstration2) och går från grund till följd »Vi tro os.s
veta hvart och ett absolute, när vi tro oss känna grunden,
hvarigenom föremålet är»3). Denna grund är medeltermen
i slutledningen, »hvilken sökes i allt»4) och närmare bestämdt
medeltermen i den första figurenä). Denna medelterm
bestämmer det särskilda, som faller under densamma såsom
dess följd. Deremot gifver indeluiugen såsom metod enligt
Aristoteles icke vetande, derför att den icke anger grunden,
utan lemnar denna obestämd6). Dermed har han betecknat,
att det förhållande inom begreppen, som kan blifva föremål
för vetande, är det mellan högre och lägre — grund och
följd Den motsats, som förekommer i logiken, är den, som
eger rum mellan det subordinerade och det subordinerande
— έναντιότης går upp i στέρησις. — Vidare visar sig
rigtigheten af den förut omnämda grundsatsen i Aristoteles
ontologi. Grundmotsatsen i denna är som bekant den
mellan form och materia, verklighet och möjlighet. Materien
skiljer sig från formen genom privationen’), men i sig sjelf

’) Met. XI, 9. § 15; IV, 2 § 26. ’) Anal. Post. I, 2. 71, b, 17.
3) Anal. Post. 1, 2 i början; jmfr I, 14, 79, a, 23; I, 24, 86, b,
26, ff; I, 31, 87, b, 37, ff; Met. I, 1 § 15.

’) Anal. Post. II, 2, 90, a, 5. ») II, 8, 93, a, 7.

·) II, 5. ’) Phys. I, 7.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free