- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
50

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - α. Det gudomliga förnuftet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

50

och sferen, är det, att den senare har sitt väsen i det förra
och är allt, hvad den är, i det. så att den är verksam genom
att tänka och begära förnuftet såsom sitt ändamål.

Mon huru kan då stjernsferen sägas vara ett förnuftigt
väsen? För att besvara denna fråga bör undersökas, i hvad
hänseende den samma enligt Aristoteles kan sägas ega en
materia. Först må konstateras, att stjerusferens element
eller etern af Aristoteles upprepade gånger kallas en kropp1).
Det kan således ej vara tal om något rent immaterielt
såsom det absoluta förnuftet. Med afseende å beskaffenheten
at’ den materia, som förefinnes, uttalar sig dock Aristoteles
ej så klart. Det vanligaste är dock, att han tillskrifver den
himmelska kroppen en materia i det hänseendet, att den har
möjlighet till annorvara genom att kunna röras till ett annat
ställe2). Deremot säges den sakna en materia såsom
substrat för uppkomst och förgängelse3). Detta uttryckes ock
så, att den säges sakna en substantiel materia4). Den är
nemligen oblifven, oförgänglig, utan tillväxt, oföränderlig5).
Af detta framgår tydligt, att dess rörelse icke är en
öfvergång från möjlighet till verklighet d. v. s. en utveckling, ty
denna förutsätter ett blifvande eller förgående af något;
den är icke i ett enda moment ren möjlighet (άπλώς
δυνά-fiec), utan verkar alltid. Den är, såsom Aristoteles uttrycker
det, rörd, icke rörelse, ty det senare betecknar mera en
möjlighet, det förra mera en aktualitet6). Derför är den höjd
öfver all utveckling och är till sitt väsen oföränderlig. Dess
föränderlighet och den rörelse, den eger, träffa icke
substansen, utan äro underordnade denna. Den gudomliga
kroppens substans är förnuftet, dess materialitet dess rörlighet.

’) Bonitz, Ind. Arist. 742, a. 43—60.

!) Met. IX, 8. § 33; XII, 2. § 7; VIII, 4. § 11.

’) VIII, 1. § 15. ’) Met. IX, 8. §§ 30, 31.

’) De Cælo, I, 3. 270, a, 13; Zeller, sid. 437 not 7.

6) Met. IX, 8. § H8.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free