- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
51

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - α. Det gudomliga förnuftet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

51

Den senare är af den förra bestämd. Detta är i fä ord
Aristoteles mening med hans lära om stjernsfererna eller
-tjernorna såsom gudar’). Derigenom förstås nu, huru
himmelen kan sägas vara till sitt väsen förnuft, oaktadt den är
materiel. Det förhållande, som här förefinnes mellan form
och materia, rörande och rördt, är sålunda ett annat än det
ofvannämnda, som hör till den jordiska sferen, i hvilken
materien är motsatt mot formen, som icke är verklig utan en
materia. Här är formen — det absoluta förnuftet. —
fullkomligt verklig utan materia. A andra sidan är materien
icke något sjelfständigt gent emot formen, utan är endast
genom den.

Emellertid är den lägre sfer, inom hvilken vexling af
uppkomst och förgängelse fSrekommer, bestämd af den högre
och himmelska, som förmedlar mellan den förste röraren och
den jordiska sferen2). Dess vexling och oföränderlighet och
motsatser ega sin grund i förhallanden inom den himmelska
verlden, som, emedan den har en materia, låt vara en
fullkomligt väsenslös, är grunden till tillfälligheten. På detta
sätt är en af de stora aporierna löst nemligen den, som
sväfvade mellan formens och materiens realitet — idealism
och realism. 1 den jordiska sferen ingå dessa båda såsom
motsatta momenter i ett helt, men de höra tillsammans i
den högre himmelska så, att egentligen hvarje materia endast
är en privation af den absoluta formen — förnuftet. Den
motsägelse, som låg deri, att formen var endast en
abstraktion, men ändock betecknade det verkliga i tinget, är löst

’) Hvilka af dessa som böra sägas vara besjälade, är ej alldeles
klart ur de Aristoteliska skrifterna; jmfr Zeller II, 2, sid. 456.

2) Klart uttalar Aristoteles detta förmedlingsförhållande Pbys.
VIII, 6 i slutet. Det behöfves något, som rör, sjelft rördt, ty eljest
skalle uppkomst och förgängelse vara omöjliga; »ty det, som är orördt»
skall alltid röra på ett och samma sätt.» Jmfr dessutom Meteor.
I, 2. 339, a, 21; Gen. et corr. II, 10.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free