- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
54

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - α. Det gudomliga förnuftet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

Att Aristoteles understundom likställer guden med naturen ’)
eller talar om en omedelbar försyn2), bevisar intet; mau liar
naturligtvis härutinnan att hälla sig till de i egentlig mening
metafysiska undersökningarna hos honom, der allt
gudomlighetens reala verkande förkastas. I allmänhet taget är det,

han upphöjd öfver hvarje förändring? Endast i förra fallet kan ban
tättas såsom omedelbart inverkande på verlden såsom frambringande
dess vara oeh verksamhet, tv är Gud fullkomligt oföränderlig, är han
ock höjd öfver hvarje verksamhet utåt. Rolfes har också konsekvent
antagit, att Gud förändrar sig. ehuru han icke öfvergår från möjlighet
till verklighet, från hvila till verksamhet, utan är fullkomligt konstant

i förändringen, sid. 23 och 38. Vi ha deremot förfäktat Guds
upphöjdhet öfver hvarje förändring. — Nu må först och främst erinras
derom, att stjernsferernas rörelse just är en sådan förändring,
hvarmed Gud enligt Rolfes skulle förändras, nemligen en, som är höjd
öfver all utveckling, och att det just är denna rörelse, Gud säges
verka. Derför måste han sjelf vara höjd öfver den samma och
således öfver den förändring, som enligt Kolfes skulle tillkomma honom.
För öfrigt märkes, att någon verksamhet hos det gudomliga väsendet
utåt är omöjlig, derför att ir.tet är mot det samma motsatt, eller på det
yttre, emedan all realitet i verlden är gudomlig. Materien sjelf är icke
något yttre för Gud, utan den betecknar endast en privation i
förnuftighet. Denna privation är något faktiskt förefintligt, men är
naturligen icke oskappd». Aristoteles utgår derifrån, att verlden
faktiskt är sammansatt af form och materia, ändamålsenlighet och
naturnödvändighet; han visar, att den förra sidan är den väsendtliga, och
att deD senare är en brist i denna. Något mera söker han icke
ådagalägga med bela sin filosofi. Det synes oss såsom bevis på
filosofisk blick, att han ingenstädes sökt härleda materien ur Guds väsen!
ty att deducera det ändliga ur det oändliga torde vara omöjligt, och
de försök, som i den moderna filosofin af Fichte d. ä. och Hegel gjorts
i den rigtningen, kunna väl knappast sägas ha lyckats. — Det står
sålunda fast, att Gud hos Aristoteles är oföränderlig.

Slutligen må uttalas förundran deröfver, att nåyon har velat
införa ett sådant begrepp som »en skapelse ur intet», hvilket
grundar i orientaliska kosmogonier, hos en filosof som Aristoteles, som
uttryckligen förklarar: tö i* μι} όντων γίγνισ&αι άϋνατον, att något
blifver af intet är omöjligt (Phys. I, 4. 187, a, 34; jmfr Zeller sid.
380), och som kan sägas representera höjdpunkten af det gamla Hellas
kultur.

’) De Coelo, I, 4. 271, a, 33: De An. II, 4. 415, a, 16.

2) Eth. X. 8. 1179, a, 24.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free