Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
οι
gent emot det sinliga. Det är nemligen i förhållande till
detta den rena möjligheten, det allmännaste af allt, på det att
det må kunna omfatta allt ’). Det jemföres med en bok, i
hvilken »intet fiunes aktuelt skrifvet»2). Denna jemförelse får
ej fattas med restrictioner, som flere forskare3) velat bilägga
densamma. Förnuftet kan icke sägas ha förmågan »att
sjelfverksamt bilda begreppen ur sig»1), utan endast att
for-melt upptaga oeh ordna intrycken. »Aktuelt innehåller icke
den tänkande själen idéerna, utan endast till möjligheten»3).
Huru skulle förnuftet, om det frambringade »idéerna» ur sig,
kunna, såsom Aristoteles säger, känna något genom dess
motsats, det onda genom det goda, det svarta genom det
hvita?6) Det skulle då i samma handling vara med sig sjelft
motsatt. Endast om det såsom den universella formen
tankes höjd öfver hvarje motsättning, är det tänkbart.
Särdeles belysande är ett ställe i Analvtiken7), der det heter,
att till ock med axiomen och bevisens principer, de vissaste
af alla kunskaper, icke kunna sägas vara apriori i själen.
Tankesjälen kallas derför af Aristoteles formernas form, det
verktyg, hvarigenom själen fattar formerna8). Den är
ur-begreppet, det allmännaste. Orsaken är tydlig, hvarför det
för Aristoteles måste stå fast, att förnuftet är den allmänna
’) Jmfr Zeller sid. 568 not I. Brentanos förklaring sid. 120 fi.
är ej hållbar, ty den förutsätter en utredning af förhällandet mellan
det intelligibla och det sensibla, hvilken gifves först längre fram.
För öfrigt är det origtigt, att förståndet såsom »kännande allt» icke
skulle känna det sensibla. »Det intelligibla är i de siuliga formerna»
(l>e An. III, 8. 432, a, 4). Således känner förståndet genom att känna
det intelligibla det sensibla.
2) De An. III, 4. 430, a, 1.
3) Zeller p. a. s. sid. 192 not 3; Trendelenburg, De An. sid. 485;
Hegel Gesch. der Phil. II, 342 f.
’) Zeller p. a. s. ») De An. Ill, 4. 429. a. 27.
De An. III, 6. 430, b, 23. II, 19. 99, b. 25.
") De An. III, 8. 432, a, 2; jmfr Zeller sid. 193, not. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
