Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6β
och såluuda mest nödvändiga och i sig föregående1).
Derigenom är aporin endast tillspetsad och erhåller formen:
»Huru kunna arten och slägtet sättas såsom hvarandras
principer i definitionen?» I denna form uppställes aporin ock
af Aristoteles2). Lösningen är: Väsensbegreppet (το τί
ην είναι) eller begreppet om det varande och ena3) ingår
såsom en förutsättning i hvarje definition och gifver åt den
samma enhet, »ty väsensbegreppet är genast såsom en enhet
och realitet.» »Derför är icke något annat grunden dertill,
att någon af dessa (definitionerna) är ett helt eller har
realitet, ty genast är hvar och en en realitet eller enhet.»
Genast, ty definitionen innehåller i sig väsensbegreppet, som
är realitet och omedelbar enhet, emedan det är utan
materia4). Detta begrepp är icke ett slägtbegrepp, i hvilket
de andra begreppen deltaga, och skildt från dessa, utan det
är det verkliga sjelft, hvarigenom allt omedelbart är
verkligt, d. v. s. det är ett konkret begrepp. Det är således
icke något, som är utom den gifna verkligheten, utan är i
denna såsom dess princip. Det är på samma gång det
allmänna (en allmän bestämning är det att vara) och det
konkreta (realiteten), d. v. s. slägtet (det allmänna) och arten
(det särskilda) äro i det samma omedelbart ett. Derigenom
äro slägtet och arten i hvarje definition omedelbart ett och
bådadera kunna sägas vara dess princip·’’). Aporin om defi-
’) Top. VI, 1. 139, a, 30; IV, 6. 128, a, 23 ff.
=) Met. III, 3. § 9 ff.
3) Dessa båda hafva samma natur, ty en menniska är en
menniska, som är vMet. IV, 2. § 7).
’) VIII, 6. §§ 13 och 14.
s) Heyder, p. a. st. sid. 261, lägger på Aristoteles utsago om arten
såsom slägtets princip »icke synnerlig vigt», hvarför svårigheten för
honom bortfaller. Men både slägtet och arten äro af Aristoteles anförda
såsom definitionens princip (och dermed ock såsom hvarandras), och han
uppställer till och med denna svårighet såsom en apori, hvarför
ingendera utsagon får lemnas utan afseende, utan aporin måste lösas. Ej
heller Kämpe, p. a. s, sid. 202, lemnar någon lösning af svårigheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
