- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
74

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

74

verkligt — (det sinliga) begreppet är en verklighet. »I det,
som har materia, är hvart och ett af de tänkbara (sinliga
begreppen) till möjligheten, så att hos de der skall icke
finnas förnuft, ty såsom utan stoft’ (rent) är förnuftet
möjligheten af sådant», d. v. s. det sinliga begreppet är endast en
möjlighet, emedan förnuftet såsom rent är möjlighet. »Men
hos det der (förnuftet) skall det tänkbara finnas*, d. v. s. i
förnuftet har begreppet sin verklighet1). Dermed ha vi
kommit till det resultatet, att det sinliga begreppet såsom
en blott möjlighet och såsom bundet vid det särskilda
tinget är till möjligheten förnuftigt, men såsom verkligt till
verkligheten förnuftigt, och att sålunda den förra sidan
betecknar endast en brist pu ^örnuftighet hos begreppet, ej
en real motsats mot förnuftet.

Dermed bereda vi oss öfvergången till det svårfattliga
5:te kapitlet i 3:dje boken af De An , hvilket erhållit sä
många tolkningar och utläggningar. Aristoteles framställer
här, hurusom i själen finnes skilnad mellan ett förnuft, som
verkar allt, och ett, som blifver allt såsom materia för det
förra. Det seuare kallas i slutet af kapitlet det lidande
förnuftet, νους παϊϊψιχός, som är förgängligt. Hvad förstås
med detta? Att det icke kan vara det samma som
förnuftet, betraktadt såsom ren möjlighet, följer dels af dettas
uppvisade identitet med förnuftet såsom ren verklighet, dels
deraf, att detta uttryckligen säges vara for sig varande,
oförgängligt o. s. v., hvilket icke kan sägas om det lidande
förnuftet2). Hvad som vidare bör beaktas, är, att det icke är

’) De An. III. t fin.

’) Ravaisson, Essais sur la Metaph. d’Arist. p. 586; Schwegler,
Geecbichte der Griech. Phil sid. 195 f.; Siebeck, Gesohiohte der
l’sy-chologie, I, 2 sid. 68, förfäkta identiteten af det passiva
förnuftet och förnuftet såsom ren möjlighet. Brentano p. a. st. sid. 166
f. och 208 skiljer mellan förnuftet, »som blifver allt», i början af
kapitlet och det lidande i slutet af det samma. Det förra är det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free