Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
eller den varseblifvande själen1). Men den varseblifvande
själep, for så vidt »den verkar det allmänna» eller »det ena
jämte de många», är tydligen identisk med fantasien, som
uttrycker den sida hos varseblifningen, enligt hvilken den
verkar sjelfständigt, hvarvid fantasmet är den på
varseblifning grundade allmänbilden5). Att kalla det lidande
förnuftet fantasien *) eller den varseblifvande själen4) är således
rätt fattadt detsamma. Derför är det ett hos Aristoteles
ofta förekommande uttryck, att förnuftet tänker i fantasmer
såsom material5). Således är då förnuftets material eller
’) Man jemföre Met. VII, 8 i början: »Det, som blifver, blifver
ur något, men detta torde vara icke privation, utan materialet.» Nu
beter det bär, att principerna, förnuftets innehåll, blifva ur
varseblifningen ; följaktligen är den material.
J) III, 3. 428, b, 10 och III, 8. 432, a, 9. »Fantasmerna äro
liksom varseblifningar fast utan stoff» d. v. s. allmänna; jmfr c. 7.
431, a, 14.
’) Brentano, sid. 208.
’) Trendelenburg, De An. sid. 405, anser det lidande föfnuftet
vara »alla de föregående sinliga förmågorna sammanbundna liksom
till en knut.» Kämpe, sid. 283, försvarar denna åsigt, men tillägger,
att de alla äro samlade i den inre centrala varseblifningsförmågan
sid. 287. Detta är rigtigt, och han kunde derför anföra De An. III,
7. 431, a, 11, der alla de sinliga förmågorna sägas tillhöra »den
var-blifvande midten.» Han tillägger vidare, att denna innefattar i sig för.
mågor att draga sig till minnes (άνάμνησκ), reflektera, öfverlägga och
mena, i hvilka alla själen utgår från det allmänna, ej såsom begrepp,
ntan såsom föreställning. Det är här ej tillfälle att ingå i en
närmare pröfning häraf. Under alla förhållanden förändras ej derigenom
den angifna karakteren af det lidande förnuftet.
s) De An. III, 7. 431, b, 2. »Tankeförmågan tänker idéerna i
fantasmerna;» De An. III, 8. 432, a, 8; I, 1. 403, a, 8 f. »Om detta
(tänkandet) är någon fantasi eller icke utan fantasi» o. s. v. Kämpe sid.
295 har missförstått detta ställe, i det han låter »eller» ha disjunktiv.
ej korrektiv betydelse. Detta visar sig genom ett parallelställe III,
8. 432, a, 12: »De första tankarne, genom hvad skola de skilja sig
från fantasmer? Eller äro ej ens de andra fantasmer, men icke utan
fantasmer?» Här bar tydligen »eller» korrektiv betydelse; jmfr c. 7.
431, a, 16: »Derför tänker själen aldrig utan fantasmer.» — I öfrigt
må anmärkas likheten i följande uttryck: tUtan detta (det lidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
