- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
80

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

80

Detta, som framgår ur hela den föregående
undersökningen, vinner sin fulla bekräftelse genom det kap. i De An ,
som enligt Aristoteles egna ord utgör en sammanfattning af
hans kunskapsteori, det 8:de kap., bok III. iNu må vi
sammanfattande med afseende på själen säga, att den är pä
något sätt allt det varande. Ty antingen är det varande
sinligt eller tänkbart, men vetandet är på något sätt det
vetbara, varseblifningen det sinliga. Huru detta är möjligt,
bör man söka. Vetandet och varseblifningen delas efter
innehållet (τα πράγματα)·, de äro potentiella efter det
potentiella innehållet, aktuella i och genom sig sjelfva (έντΐλίχείφ)
efter det aktuella innehållet.» Vetandet och varseblifningen
äro till möjligheten sitt innehåll, och detta är verkligt endast
i och med de förras sjelfaktualisation. Intet tankeobjekt
och ingen sinlig form är verklig för själen, utan i
förhållande till vetandet och varseblifningen såsom entelechier d.
v. s. såsom egande verklighet genom sig sjelfva. Själen är
alltså så väl i vetandet som varseblifningen en organism, i
hvilken innehållet är verkligt i och med det helas
förverkligande. »Den är på något sätt allt det varande.» Trots
denna af Aristoteles framhållna parallelism mellan förnuftet
och den varseblifvande själen ha flere forskare icke kunnat
finna någon enhet mellan dem’).

’) T. ex. Kämpe sid. 310—311; Zeller sid. 696-597. Deremot
har Michaelis, Zur Arist. Lehre Tom vovc, Neu-Strelitz 1888 sid. 11.
fi., rigtigt framhållit, att det är den egenskapen hos den
varseblifvande själen, hvarigenom den kan fatta det allmänna i det
särskilda, som höjer den hos menniskan öfver den djuriska själen och
gör den till materialet för förnuftet. Vidare har han framhållit,
att förnuftet och den varseblifvande själen, så vidt den har denna
egenskap, ej tillhöra olika sferer, ntan det förra är verisanit i det
senare.

Enligt v&r uppfattning uttryckes saken bättre så, att den
varseblifvande själen på grund deraf, att den till sitt väsen är förnuftig,
organiserar sig sjelf, så att den kan vara ett material för förnuftet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free