- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
84

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

84

är samma förhållande med detta som med det ena varande i
att det icke är ett allmänt slägtbegrepp. Det går nemligen
likasom detta genom alla kategorierna och är derför icke
sjelft en kategori eller ett första slägte; i sig sjelft har
sålunda begreppet om det goda intet innehåll1). Under det
Plato betraktade det goda endast i förhållande till det godas
idé, som för honom egde metafysisk betydelse såsom
verldens grund, ser Aristoteles fullkomligt bort härifrån och
låter det goda bestämmas efter det sinliga innehåll, som det
eger. »Ty om det ock tinnes ett godt, som är det goda i
allmänhet, eller något for sig varande godt, som är det i sig
sjelft, är det tydligt, att det icke torde vara möjligt att
för-vetkligas eller egas af menniskan.» Ej heller är det möjligt
att tänka det godas idé såsom en forebild, hvarefter
menniskan verkade. Ty »hvarutinnan skulle en väfvare eller
byggmästare gagnas med afseende på sin egen konst genom
att veta sjelfva det goda?» »Ty ej heller läkaren synes så
betrakta helsan, utan menniskans helsa, men mera måhända
denna bestämda menniskas»’-). I dessa ord ligger tydligen
uttryckt, att det godas innehåll bestämmes efter det
särskilda i erfarenheten gifna fallet. För att således bestämma
det goda för menniskan måste man undersöka
menniskan-Jegendomliga natur3), icke det goda i och för sig. Af allt
detta följer, att enligt Aristoteles det icke finnes såsom hos
Plato någon sedlighetens idé, ej heller såsom hos Kant
något kategoriskt imperativ4). Dejför kan Aristoteles etjkjjo-

■) I, Ii. 1096, a, 23 ff. ’) 109B, b, 32 ff.

’) I, 7. 1097, b, 24 ff.

4) Betecknande bärför är Aristoteles framhållande af etiken
såsom en inexakt vetenskap, som gälier endast »med afseende på det
mesta» (ιπΐ τό πολύ), I, 3. 1094, b, 21; I, 7. 1098, a. 26; II. 2. 1103.
b, 34. Vidare bör erinras, att principerna vinnas genom induktion,
varseblifning eller vana. I, 7. 1098, b, 3. Jmfr Magn. Mor. 1,1. 1182,
b, 2; Ramsauer, Nic. Eth. sid. 162: Eberlein, Die dianoetischen
Tugenden der Nikomacnischen Ethik. sid. 117.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free