Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Emellertid äro äuuu ytterst formella bestämningar gifna
åt det goda. Det återstår nu att bestämma dess väsen.
Aristoteles utgår dervid derifrån, att för en handtverkare
är ett visst verk det goda, nemligen det, som tillhör hans
den är ändamålet för allt godt. Endast såsom ändamål för allt kan
lycksaligheten icke sjelf tänkas ingå i eller inräknas i {ίννπάρχειν —
αυναρι&μιΐο&αι enligt jemförelse mellan Khct. I, 7. 1363, b, 18 och
Top. III, 2. 117, a, 16; se Rassow sid. 113) allt, då fråga är om
värdemätning, ty då skulle ändamålet och medlet vara för mer än
ändamålet ensamt. »De större goda äro mera värda än de mindre antingen
i och för sig, eller när det ena finnes i det andra, de mindre i de större,
utom om det ena är för det andras skull, ty ingalunda äro de båda,
ändamål och medel, mera önskvärda än det ena (ändamålet)», Top.
p. a. s. I fråga om ändamål och medel, lycksaligheten såsom
ändamål och allt annat som medel, kan icke det förra vid värdemätning
inberäknas i det senare. Det omslutande kan icke medräknas i det
omslutna. Alexander Aphrodisias säger i sin kommentar till detta
ställe tvärtom med hänvisning till stället i Etiken, men tydligen
felaktigt dels genom betydelsen af »medräknas», som är liku med »finnas
i», dels derför att i Etiken är fråga derom, att lycksaligheten (det
omslutande) icke medräknas i allt (det omslutna), ej tvärtom. Således är
meningen, att lycksaligheten omfattar allt och derför är önskvärdast
af allt, i hvilket den såsom ändamål icke kan inberäknas. — Men heter
det vidare: ».Medräknad i det hela är den med det minsta goda mem
önskvärd.» Här betraktas lycksaligheten eller det goda från den
synpunkten, att den intet är utan att förverkligas i gifna förhållanden.
Man tänke på Aristoteles kritik af det godas idé. Då har den, såsom
blifvit visadt, intet innehåll i sig sjelf, utan är endast den allmänna
form, som omsluter allt särskildt godt, så att, ju större det gifna goda
är, dess större är lycksaligheten. När Zeller och Teichmüller
framhålla, att lycksaligheten icke kan tillväxa, är detta rigtigt endast så
till vida, att den i och för sig är fulländad och sjelftillräcklig, men
i förhållande till subjektet är den tydligen enligt Aristoteles beroende
af särskilda t. o. m. yttre omständigheter. »Ty fullkomligt lycksalig
är icke den» o. s. v., Eth. Nic. I, 8. 1099, b, 3. »Många och stora
lyckliga händelser skola göra lifvet saligare», I, 10. 1100, b, 25.
Mera härom sedan. I öfrigt är att märka ett liknande förhållande
med afseende på förnuftet hos menniskan. Å ena sidan är förnuftet
i och för sig (χωρισ&ιϊι) ren verklighet, å andra sidan »tänker det
intet utan det lidande förnuftet, men detta är korruptibelt», De An.
III, 5. Det är således ock på samma gång fulländadt och bundet vid
det korruptibla (sinliga). Att detta är mera än en blott jemförelse,
skall sedan visa sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
