- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
88

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

88

profession. Så är ock för menniskan såsom menniska ett
visst verk egendomligt, hvilket är hennes goda. Detta
hennes verk är att handla rigtigt (ev πράτιειν) liksom
citter-spelarens att spela rigtigt1). Evdaimonieu har också blifvit
kallad ett rigtigt lif, ett rigtigt handlande2). Detta rigtiga
handlande består i en själens verksamhet enligt fulländad
dygd·1). Dermed är lycksalighetens realdefinition angifven.
Vi ha nu att undersöka innebörden af densamma. Det är
tydligt, att ordet άρετή här är taget i den allmänna
betydelsen att vara en färdighet och skicklighet
öfverhufvud-taget4). Definitionen innebär sålunda, att evdaimonien består
i en själens verksamhet, grundad på den största möjliga
duglighet dertill Denna duglighet är i sig sjelf icke
lycksalighet, ty det är möjligt, att färdigheten (Ι’ξίί) finnes, utan
att något godt utföres5). Härigenom skiljer sig Aristoteles
från Plato, for hvilken dygden såsom rigtning på det godas
idé alltid åstadkom något godt eller rättare var i sig sjelf
god. Deraf framgår, att dygden, hvarifrån Aristoteles utgår,
är fattad icke såsom ett inre sedligt lif, utan såsom en
färdighet att verka. Men då är ock verksamheten sjelf såsom
grundad på dygden tillfällig, tv »hvad, som är möjligt att
vara, är också möjligt att icke vara.» Detta skall äfven
visa sig vid en närmare undersökning af denna verksamhet.

Det specifika hos menniskan till skilnad från djuren är
enligt Aristoteles hennes förnuft6). Derför är menniskans
egendomliga verksamhet en verksamhet med förnuft (ίνέργεια
μετά λόγο v) eller gerningar med förnuft7). Det har i

’) Eth. Nic. I, T. 1097, b, 24 ff.

*) I, 8. 1098, b, 20 ff. Hänsyftningen på Sokrates är tydlig; jmfr

Krito 48 ff.; Xen. Mem. III, 9, 14.

’) 1, 7. 1098, a, 15.

Jmfr Eberleiu p. a. s. sid. 5.

’) Eth. Nic. I, 8. 1098, b, 33; X, 6. 1176, a, 33; I, 5. 1095, b, 31.

6) I, 7. 1098, a, 3 ff. ’) a, 13.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free