Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu tydligare framträder det sinliga innehållet i
lycksaligheten deri, att Aristoteles anser vissa yttre gynsamma
omständigheter såsom oundgängliga for densamma. »Det är
nemligen omöjligt eller icke lätt att göra det sedligt sköna, om
inan är utan yttre förmåner; ty mycket göres genom verktyg,
genom vänner och rikedom och politisk magt»’). Den, som
lefver under svåra yttre omständigheter, är icke fullkomligt
lycksalig. Ingen prisar någon lycklig, som träffats af
Priami öde2). Stora och många lyckliga omständigheter skola
göra lifvet saligare, men det motsatta skall tära på
saligheten3). Emellertid är det sant, att Aristoteles fasthåller,
att lyckliga yttre omständigheter endast äro goda såsom
betingelser för en dygdig verksamhet, ej såsom omedelbara
momenter i lycksaligheten4). Ja, han anser, att den
lyck-salige genom sin sedliga verksamhet är i viss mån oberoende
af det yttre och dess vexlingar; »ty det finnes ingeu konstans
i de menskliga verken såsom i gerniugarna enligt dvgd»s),
och »vi tro att den sant gode och besinningsfulle på ett skönt
sätt bär händelserna och af det, som finnes, alltid gör det
skönaste»6). Men allt detta bevisar endast, att det sinliga
\) I, 8. 1099, a, 32. J) I, 9. 1100, a, 8. ’) I, 10. 1 iOt), b, 2».
4) I, 5. 1095, b, 22 och 1096. a. 5 framställes, att rikedom och
ära i sig sjelfva ej kunna gifva lycksalighet; 1,8. 1098, b, 19. nRätt är
äfven, att några gerningar och energier sägas vara ändamålet, ty så
tillhör det det goda med afseende på själen och icke det yttre»: se
not 1; 1, 10. 1099, b, 27. »Af de öfriga goda utom
själsverksamheten äro somliga nödvändiga (betingelser), andra hjelpa och gagna
såsom verktyg;» I, 10 1100, b, 7. »Att vara beroende af tillfälligheterna
är icke riktigt, ty icke är i dessa »väl eller illa», utnn det menskliga
lifvet behöfver dessa såsom hjelpmedel, såsom sagdt, men herskande öfver
lycksaligheten äro energierna enligt dygd;» VII, 13. 1153, b, 17.
»Derför behöfver den lycksalige derjemte de yttre goda, på det dessa
(energierna) icke må hindras»; jmfr X, 8. 1179, a, I.
5) I, 10. 1100, b, 12.
6) 1100, b, 35. Deraf synes, att, hvad Nyblaeus säger p. a. s.
sid. 164, att för Aristoteles tålamod i olycka o. s. v. icke eger något
sedligt värde, behöfver modifieras. Det är dock sant, att Aristoteles
i detta hänseende är något sväfvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
