Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
ingår i lycksaligheten, for så vidt det har en sådan form,
att i det samnia menniskan medvetet är sjelfverksam, och
det står qvar, att just denna sjelfverksamhet ökas eller
minskas och sålunda i viss mån betingas af rent yttre
omständigheter, som äro tillfälliga’). Då kan icke sjelfverksamheten
ega ett förnuftigt innehåll, ty om detta vore forhållandet,
skulle den antingen finnas eller icke finnas, men icke ha
grader, som äro betingade af yttre omständigheter.
Vidare framträder lycksalighetens beroende af det
sinliga i Aristoteles uppfattning af njutningens betydelse för
den samnia. Emot de filosofer, som förnekat njutningens
värde, försvarar han densamma och visar, att den icke får
fattas såsom rörelse eller uppkomst, utan såsom i hvarje
moment fulländad, hvarjemte han gendrifver öfriga
argunien-ter, som förnämligast af Plato i Philebus blifvit uppstälda
mot densammas värde2). »Alla sträfva efter njutningen,
emedan de sträfva efter lifvet.» »Njutningen fullkomnar
hvarje energie, så ock lifvet, efter hvilket menniskorna sträfva.
Njutningarna och energierna äro med hvarandra
sammanbundna och kunna icke skiljas. »Ty utan verksamhet
blifver icke njutning och hvarje verksamhet torde njutning
fullända ■’). Men den fulländar icke verksamheten såsom en
beskaffenhet, som finnes i den, utan såsom en fullkomlighet,
som kommer till liksom skönheten till den mognade åldern»4).
Innebörden af detta visas genom en beskrifning af eu
fulländad energie. Han säger: »I hvarje fall är energien bäst
hos det, som förhåller sig bäst i förhållande till det
förnämsta af det, som faller under den. Denna torde vara den
’) Att de*9i· fattas af Aristoteles såsom tillfälliga och icke såsom
gifna af en gudomlig försyn, framgår af de stereotypa uttrycken:
ι>Τνχαι, απ ’χ/αϊ) o. s. v. Se hänvisningarna. Jmfr Zeller p. a. s. sid. 617.
J) Eth. Nic. X, c. 1—3.
3) c. 4. 1175, a, 20. *) c. 4, 1174, b, 31.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
