Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
mest fulländade och angenäma»1). Detta, »som faller under
den», förklaras på samma ställe genom exempel, hemtadt från
varseblifningen: »Då hvarje varseblifning verkar i förhållande
till det varseblifna o. s. v.» Det, som faller under energien,
och i förhållande till hvilket den är, är således* dess objekt.
Fulländningen består sålunda i ett harmoniskt förhållande
mellan verksamheten och det bästa af dess objekt. Denna
fulländning har enligt Aristoteles sin grund i njutningen.
;Så länge som således det tänkta eller varseblifningen är
sådant, som det bör, och det, som bedömer eller betraktar,
skall njutningen vara i verksamheten. Tv då det lidande
och det verkande äro lika och förhålla sig till hvarandra på
lika sätt, blifver af naturen det samma»’-). Med grekens
sinne för det måttfulla sätter han således njutningen i känslan
af öfverensstämmelse mellan det, som verkar, och det, som
lider. Om varseblifningen fullt genomtränger det, som
varse-blifves, uppstår njutning. Likaså om konstnären kan
genomarbeta det, han har för händer, blir detta arbete för honom
en njutning. Sålunda är energien, för så vidt den
obehindradt fortgår, förenad med njutning och är derigenom
fulländad3). Det är tydligt, att njutningen sjelf då icke kan vara
lägre än energien och sålunda vara en ί’ξις eller en άνναμις
eller en ofullkomlig energie, utan den måste sjelf vara
fulländad energie, for så vidt enligt Aristoteles principer
energien såsom det verkliga är det högsta. Eljest skulle ener-
’} b, 18. *) b, 33.
3) Zeller ρ a. s. sid. 618 uttrycker detta icke alldeles riktigt, i
det han kallar njutningen för det ändamål, i hvilket lifsrörelsen kommer
till ro, ty enligt Aristoteles betecknar icke »ron» ändam&let, utan den
är tvärtom för verksamhetens skull. Likaså überweg, Orundriss der
Geschichte der Phil. 5 Aufl. Berlin 1876 I, sid. 206. Såsom Kaas,
Die Lehre des Aristoleles von der Lust (ήδονή), Graz 1878
(Gymnasialprogram) sid. 33, anmärker, måste Βτ/λοΐΒ (117ί, b, 33) öfversättas
icke med »ändamål», utan med »afslutning».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
