- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
97

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

97

vara menniskan värdigt, hennes ändamål’). Svårigheten är
lätt löst: ändamålet är, såsom blifvit visadt, endast och
allenast evpraxin, sjelfverksamheten, det sköna o. s. v.;
njutningen kan icke sägas vara ändamål, ty den kan också vara
utan dygd2) och sålunda utan sedlig skönhet; och hvem
skulle vilja lefva hela sitt lif med ett barns njutningar eller
»glädjas åt något af det skamligaste, äfven om man aldrig
skulle känna någon smärta»3). Men å andra sidan är lusten
vid den sedligt sköna verksamheten den sam mas fulländning
och just derför måste den betraktas såsom det väsentligaste
momentet i lycksaligheten. Lusten är det högsta, för så
vidt den är (sedligt) skön, derför att den fulländar den
sedliga verksamheten. Vi ha sålunda icke alls frångått vår
förut gifna definition på lycksaligheten, enligt hvilken den
är verksamheten, för så vidt i den medvetet eftersträfvas
sjelfverksamhet eller det sedligt sköna, genom att sätta lusten
vid den sedliga verksamheten såsom det högsta, ty den
betecknar denna verksamhets fulländning; ej heller är
Aristoteles nedsatt till hädonist, emedan icke njutningen såsom
sådan är ändamålet, utan »den sant menskliga och sedligt
sköna4).»

’) Nic. Eth. 1, δ. 109ö, b, I ti. 2) X, 6. 1176, b. 18.

3) X, 3. 1174, a, 1.

4) Att Aristoteles säger: »Öra med nödvändighet njutningar följa
dessa, energierna, betyder intet, ty Ti skulle välja dessa, äfven om
njutning icke torde blifva af dem» (X, 3 i slutet), bevisar intet mot
det i texten sagda, ty icke njutningen såsom sådan, utan såsom
fulländande sedlig verksamhet är betecknad såsom det högsta. Sålunda
skulle den fulländade sedliga verksamheten, äfven om den ej vore
angenäm, vara lycksalighet. — Häraf inses, att det bok VII, 13,
1153, b, 7—13 förda beviset, att en viss njutning vore det bästa, icke
strider mot Aristoteles principer, ty den bevisas såsom det bästa
genom att betraktas såsom en sedlig obindrad energie eller såsom ett
uttryck af en sådan. Säger dock Aristoteles i den med afseende på
sin äkthet icke omtvistade bok X, 4. 1176, a, 17: »Njutningen
torde fullända lifvet för hvar och en», således den vises njutning hans
lif, samt II, 3. 1104, b, 30, att med afseende på de tre möjliga drif-

HågentrOm: Aristoteles etiska grandtankar. 7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free