- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
100

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

100

genom Aristoteles lära om lusten ha blifvit klart, att den
sedliga verksamheten eller lycksaligheten är till innehållet
en sinlig lycksalighet och endast till formen, sa vidt dess
ändamål är sjelfverksamhet, är förnuftig, och kan derför den
förut använda beteckningen af Aristoteles ståndpunkt —
praktisk intellectualism — anses ytterligare bekräftad.

Men starkast och tydligast visar sig innebörden af
Aristoteles lära om det högsta goda genom en undersökning af
det förhållande, i hvilket han sätter den praktiska och den
teoretiska verksamheten till hvarandra Lycksaligheten var
ifrån början bestämd såsom en verksamhet enligt den bästa
dygden hos den bästa själsdelen d. v. s förnuftet. Men
förnuftet är i sig sjelft teoretiskt, och så drager Aristoteles
den slutsatsen, att den högsta lycksaligheten består i det
vetenskapliga betraktandet1). Detta betraktande kallas ock
filosoferande eller vishet. Denna definieras af Aristoteles
såsom vetande om de yttersta principerna, genom hvilka
allt annat kännes2). Den känner derför ock alltings
ändamål, det goda, hvarför den är den mest befallande af alla
vetenskaper3). Den kan på grund häraf definieras såsom
»vetande och förnuftig insigt om det mest värdefulla i
naturen»*), ty värdefullast äro de ting, som äro det i sig sjelfva
och icke blott i förhållande till annat, således de första
orsakerna och principerna. Den omfattar de logiska och
matematiska axiomen, »ty den, som betraktar det varande, tillhör
det ock att betrakta dessa»5), vidare teologien, som
betraktar den första orörda substansen, alltings princip. Derjemte

och att på ingendera hufvudvigten ligger. »Det är tydligt att det
fulländade torde ligga i båda» (föresats och gerning). Nic. Eth. X,
8. 1178, b, 1.

’) Nic. Eth. X, 7 i början. 2) Met I. 2 § 12.

*) P. a. s. § 13. ·) Nic. Eth. VI, 7. 1141, b, 2.

’) Met. IV, 3.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free