- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
101

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

101

fäller under »det värdefullaste» stjernsfererna, som röras
med en likformig rörelse och äro, såsom blifvit visadt, det
organ, hvarmed det första rörande rör den jordiska verlden,
mycket gudomligare till sin natur än menniskan’). Vi se
af denna framställning, att Aristoteles med visheten åsvftar
betraktandet af verlden i dess eviga, oföränderliga och
in-korruptibla momenter. Man erinras ovilkorligen om
Spinoza* iutuitio, i hvikeu allt ses sub specie æternitatis2). Men
man ma icke föreställa sig detta såsom ett försjunkande i
omedelbar åskådning af det absoluta såsom hos t. ex.
Xeopla-tonikerna; Aristoteles vetenskapliga bildning bevarade honom
derifrån. Man har att hålla fast vid hans yttrande De An.
III, δ: »Utan det lidande förnuftet (d. v. s. varseblifningen)
tänker intet». Det är endast genom en sorgfällig
betraktelse af naturen och verldsaltet, hvarvid t. o. m det
obetydligaste har sitt värde, ty »den skapande naturen gifver
otroliga njutningar för dem, som kunna käuna orsakerna
och af naturen äro filosofer, och derför bör man icke
barnsligt förakta undersökningar med afseende å de mera
värdelösa lefvande väsendena, ty i allt det naturliga finnes något

’) Nic. Eth. VI, 7, 1141, a, 34. Att astronomien är ett moment

i visheten, framgår tydligt deraf, att Aristoteles sätter visheten
framför den praktiska insigten, derför att i den senare betraktar
menniskan endast det, som är godt för henne, men hon är icke det bästa
i naturen, ty högre är »uppenbarligen det, af hvilket verlden består»,
d. v. s. i första rummet stjernornas element. Om dessa måste
således visheten vara. Derför anför ju ock Aristoteles såsom exempel
på vise Thales och Anaxagoras, hvilka,^ såsom Sokrates förebrådde
dem, vände sig till det himmelska, innan de kände det jordiska.
Jmfr. Theaitetos 174. a.—Part. An. 1, 5 i början kallas astronomien
ett värdefullt och gudomligt betraktande. Det är således tydligt, att
den intar en betydande ställning i den aristoteliska »visheten». Detta
ar icke uppmärksammadt i framställningen af densamma af Eberlein
p. a. s. sid. 39 ff.

2) Jmfr Ollé-Laprune: Essays sur la Morale d’Aristote, Paris
1881, s. 67.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free