- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
102

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

102

förunderligt»’) — det är endast geuora eu sådan betraktelse,
som vi vinna förmågan af detta fjerrskådaude — visheten.

Då nu vishetens väsen blifvit framstäldt, ha vi att
undersöka anledningarna, hvarför den gifver en mera fulländad
lycksalighet än det sedliga handlandet sensu eminenti.
Aristoteles säger: »Den (teorien, visheten) är mest
kontinuerlig, ty med mera sammanhang kunna vi betrakta än göra
hvad som helst annat . .., den är mest njutningsrik genom sin
renhet och fasthet ..., den är mest sjelftillräcklig, ty
visserligen behöfver den liksom den sedliga verksamheten det
nödvändiga för lifvet, men den rättrådige behöfver sådana,
mot hvilka han skall göra rätt, äfven den återhållsamme,
deu tappre och hvar och en af de andre (sedlige) likaledes,
men den vise kan betrakta {ptmutU·) for sig sjelf och mera,
ju visare han är». »Denna torde älskas för si)i egen skull,
ty intet blifver af den jemte betraktandet, men i
geruiu-garna sträfva vi efter något mer eller mindre derjemte»2).
»Till gerningarne behöfver man mycket, och ju större och
skönare de äro, desto mera. Men för den, som
betraktar, behöfves intet sådant till verksamheten, utan snarare är
det hinderligt för betraktandet»5). Ett annat bevis för
teoriens företräde framför handlandet är gudarnes lif: »Om
gudarne äro mest lycksaliga, och om det skulle vara löjligt
att tänka dem i sedligt förhållande till hvarandra, ty huru
skulle de t. ex. kunna vara liberala, ät hvem skulle de
gifva?» o. s. v., och det således för dem återstår endast
det vetenskapliga betraktandet, följer, att den högsta
lycksaligheten måste ligga i detta4). Slutligen må anmärkas,
att lycksaligheten finnes icke i oro, utan i lugn (yttre)5)

’) Part. An. I, 5. 645, a, 8 ff.

2) Nic. Eth. X, 7. 1177, a, 25 ff.: jmfr. Met. 1, 2, § 19.

») Nic. Eth. X, 8. 1178, b, 1 ff. 4) b, 7 ff.

·) Tydligen menar icke Aristoteles, att lycksaligheten bestode i
en inre overksamhet och ro, ty dess grundväsen är »verksamhet»; och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free