Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
öfver det vanliga menskliga. — Det må i detta sammanhang
erinras om Aristoteles skildring af den dygd, som han
anser vara alla dygders smycke — storsintheten. Den
storsinte är den, som »värderar sig sjelf mycket, varande
mycket värd». »Han minnes dem, som han gjort väl, men icke
dem, af hvilka han rönt godt, ty den, som har rönt godt,
är underlägsen den, som gjort godt, och han vill vara
öfverlägsen». Han är öppen i hat och kärlek, »ty att dölja sig
tillhör den, som fruktar». Han talar frimodigt, emedan han
är fylld af förakt. Han är uppriktig, utom om han är
ironisk, men ironisk är han mot de fleste. För en unnan kan
han icke lefva annat än för en vän, ty det är slafaktigt.
Ej heller är han långsint, ty icke tillhör det den storsinte
att minnas särskildt det onda, utau mera att förakta det o.
s. v. ’). Det går såsom ett ledmotiv genom hela denna
skildring af det dygdiga idealet den grekiska stoltheten, skön
trots sitt öfvermod. Emellertid gifver detta en inblick i
den aristoteliska lycksalighetslärans karakter. Det är
känslan af en gudomlig öfverlägsenhet och sjelftillräcklighet, som
konstituerar densamma.
Då vi nu framkommit till höjdpunkten af Aristoteles
lära om det högsta goda, kunna vi från denna punkt kasta
en blick tillbaka utöfver det tillryggalagda faltet, och
bestämma vi derför lycksaligheten med hänsyn till alla de
omständigheter, som måste tagas i betraktande dervid och
särskildt dertill, att visheten utgör dess fulländning. Den är
en sjelfverksamhet (ενέργεια xai) av την) under fulländadt
lif med lyckliga yttre omständig eter (således bunden vid
det sinliga)’’·), åtföljd af njutning öfver verksamhetens obe-
’) IV, 3. 1124, b, 12 ff.
J) Dermed står ej i motsägelse (OUé-Laprune: De Aristoteles
Ethices Fundamento, Paris 1880, sid. 40 ff.), att Aristoteles säger, att den
dygdige sätter det sköna handlandet framför ett långt lif och ej fruk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
