- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
109

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

109

och tillfälliga, ökas genom att tagas tillsammans med hvilket
som helst annat godt, hvilket tydligen var en afgjord
em-l>iristisk tendens — emot det platonska begreppet 0111 det
godas idé. Vi ha nu närmare uppvisat den senare
sidan och kommit till det resultatet, att Aristoteles äfven i
utförandet af sin lycksalighetslära är empirist, låt vara högre.
Det återstår derför att tillse, otn icke äfven den
rationalistiska sidan framträder vid detta samma utförande
Dervid må först erinras om den egendomliga teoretiska
ståndpunkt, som Aristoteles intager med afseende på förnuftet.
Det är på samma gång en ren form, som emottager allt
innehåll, och ren verklighet, som är allt, hvad den är, i sig sjelf.
Det är den förra sidan hos detsamma, som gjort sig
gällande i den praktiska undersökningen hittills. Förnuftet
såsom ändamål är ren form, ren sjelfverksamhet utan
innehåll. Men då följer ock i analogi med den teoretiska
undersökningen, att förnuftet såsom ändamål äfven är ren
verklighet, som eger konkretion i sig sjelf. I visheten såsom
det högsta momentet i lycksaligheten är denna rationalistiska
ståndpunkt tydlig. I det att förnuftet tänker verldens
principer, tänker det sjelft sig sjelft och är då för sig sjelft —
ren verklighet. Då är dermed en för sig varande
verklighet — förnuftet — satt såsom det högsta goda. Emellertid
skulle kunna invändas, att detta är endast könsekvenser, låt
vara alldeles påtagliga, ur Aristoteles teoretiska filosofi, om
hvilka man ingen visshet eger, huruvida han sjelf dragit dem.
Derför må hänvisas till ett ställe i Metafysiken, der han
behandlar förnuftet sensu eminenti — gudomligheten.

Detta ställe är XII, 7.j Det har redan förut
blifvit behandladt vid redogörelsen för Aristoteles lära om
det gudomliga förnuftet. Vi skola nu betrakta det från en
annan synpunkt, än då skedde. Det egentliga syftet med
stället är tydligen det förut angifna: att förklara, huru den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free