- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
114

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

114

deu seiiare är den förra öfverorduad, om dc båda tänkas
såsom momenter i det högsta goda. Anledningen, hvarför
Aristoteles uppstält denna gradation är nu tydlig. Om
begärandet af det sedligt sköna såsom en blott form är
möjlig eudast genom tänkandet af detsamma såsom en
förnuftig verklighet, hvilken är ren energie, är det klart, att det
högsta är det senare, och att derför deu verksamhet, som
har till sin form begärande, är underordnad deu, som är
tänkande. Dessutom framgår, att den förra verksamheten
har sin grund i den senare, och att deu endast och allenast
genom denna kan sägas vara sjelfverksamhet. Om derför
Aristoteles låter deu än vara medel för uppnående af
visheten, än låter den vara sjelfändamål, så är detta ingen
motsägelse, ty sjelfaudamål eller sjelfverksamhet är deu just i
och genom visheten, vare sig denna tinnes potentielt eller
aktuelt i densamma, ty begärandet af det sedligt sköna är
genom tänkandet af detsamma energie. I sig sjelft är det
intet1).

Yi ha nu fört Aristoteles lära om det högsta goda till
dess slut och ha uppvisat tvenne rigtningar i densamma —
en empiristisk och en rationalistisk —, samt huru
Aristoteles sannolikt täukte dessa båda med hvarandra förenade.
— Hvad som här framträder tydligast, är den vigt
Aristoteles lägger på den sinliga individualiteten. Under det Plato
sätter det goda såsom ett ideal, hvilket är gemensamt,
bestämmer Aristoteles detsamma såsom allmängiltigt endast
med afseende på formen — sjelfverksamhet. Till sitt
innehåll är det goda helt och hållet beroende af den, för
hvilken det är ett godt, och dervid af yttre omständigheter, af

’) En liknande lösning af svårigheten har Ollé-Laprune, Essays
sur la Morale d’Arietote sid. 167, försökt att gifva, men på mera
allmänna grunder och utan hänvisning till det af 099 berörda stället

i Metafysiken, 90m i denna sak är fullt afgörande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free