Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
af förnuftet, då dess andra sida, dess passivitet, kommer att
beteckna endast en brist i sjelfverksamhet, emedan i
förnuftet möjligheten endast betecknar en brist på aktualitet.
Varseblifningen är sålunda på grund af den ändamålsenlighet
och sjelfverksamhet, som från en viss synpunkt finnes i
densamma, bestämbar af förnuftet, och såväl objektive som
subjektive är det sinliga förnuftets material genom att vara
från en viss synpunkt ändamålsenligt. Här skulle
undersökas, huru det sinliga måste vara beskaffadt för att kunna
i praktiskt hänseende af förnuftet bestämmas, d. v. s.
förutsättningarna för dygd och särskildt för den etiska och
insigten. Vi skola derför nu tillse, huruvida äfven här
Aristoteles teleologi bildar grundlaget, och vända oss först till
förutsättningarna för den etiska dygden.
Den etiska dygden är ett tillstånd hos den begärande
själen1) och har till sitt omedelbara material affekter hos
denna och gerningar genom den -). Men affekterna äro
alltid åtföljda af lust och smärta3) likaså gerningarne4), ty
dessa framgå ur begär, hvilka alltid äro med afseende på ett
angenämt eller smärtsamt5). Derför måste ock den etiska
dygdens material vara lust och smärta6), hvilket Aristoteles
ytterligare bestyrker genom att framhålla, att straffen taga
hänsyn till dessa, att hvarje själstillstånd är godt eller dåligt
genom dess förhållande till dem, att af alla
bevekelsegrunder till handlande är det angenäma den förnämsta, och att
det är det svåraste att rigtigt bestämma öfver känslorna af
lust och smärta, »men med afseende på det svårare blifver
’) Nic. Eth. I, 13. 1103, a, 3. Såsom sate föl’ denna dygd kallas
den begärande själen ock το η&ικόν (VI, 13. 1144, b, 15).
2) II, 3. 1104, b, 13; II, 6. 1106, b, 16.
3) II, 5. 1105, b, 21; c. 3. 1104, b, 14.
4) p. a. s.
5) De An. II, 3. 414, b, 4; c. 2. 413, b, 23; III, 7. 431, a, 9.
e) Nic. Eth. 11, 3. 1104, b, 9: Phys. VII, 3. 247, a, 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
