- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
120

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

120

alltid konst och dygd»1). Sålunda är dygdens material
affekter och gerningar och derigenom ock lust och smärta,
hvilka alla ha sin grund i den begärande själen.

Den första allmänna egenskapen, som dessa ega, är att
vara från en viss synpunkt frivilliga. Det frivilliga är det,
»hvars princip är i den handlande, kunnig om det särskilda,
i hvilket handlingen är»2). En sådan fri villighet, hvilken
kan finnas äfven hos barn och djur, kan icke frånkännas
det, som göres »af mod och begär». Ty eljest skulle dessa
icke vara etiskt bestämbara. Dock är detta icke någon
frivillighet, som grundar sig på ett genom öfverläggning
bestämdt val, ty den kan finnas i en oöfverlagd handling3).
Ej heller förstår Aristoteles dermed ett godtyckligt val,
hvilket synes deraf, att han framhåller, att det angenäma
och sköna alltid bestämma till handling, men att dessa
bevekelsegrunder icke kunna kallas yttre, så att de drefve
menniskan med våld*). Detta senare påstående — att det
angenäma icke är en yttre princip — grundar sig tydligen
derpå, att Aristoteles fattar njutningen såsom en lifskänsla,
såsom en känsla af att sjelf kunna obehindradt verka5), ty
derigenom blir ju menniskan såsom bestämd af njutningen
bestämd af sig sjelf eller så att säga af ett praktiskt
sjelf-medvetande. Derför består frivilligheten i den egenskap
hos handlandet, att det sker af en inre drift och med
medvetande. Derigenom är nu detsamma tillika med affekterna,
som bestämma det, upphöjdt öfver bestämningsgrundernas
tillfällighet och etiskt bestämbart. Man jemföre härmed,
hurusom Aristoteles äfven i varseblifningen höjer menniskan
öfver densammas tillfällighet genom att låta den vara åtföljd
af ett empiriskt sjelfmedvetande, en varseblifning af varseblif-

’) Nic. Eth. ib. b, 16 — c. 4. J) III, 1. 1111, a, 22.
’) III, 2. 1111, b, 6. «) III, 1. 1110, b, 9.

Se ofvan eld. 94; jmfr dessutom IX, 9. 1170, b, 1.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free