Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
«ch dygd är i allmänhet en färdighet, enligt hvilken
menniskan väl förrättar sitt egendomliga verk1). Derför måste
det ändamålsenliga menskliga verkandet vara det, som mest
tager hänsyn till menniskans egendomliga psykiska natur.
Men (leuna natur är olika allt efter materiens olikhet, och
den allmänna regel, som grundar sig derpå, kan icke vara
fullkomligt konstant2) (liksom empiriska begrepp i allmänhet
taget). Dock kan det gifvas en tillnärmelsevis fix regel.
För att nu fa fram denna tillser Aristoteles, hvad som
öfverhufvud uppehåller ett naturligt ting och utgör dess
lifsprin-cip, och han kommer dervid till det resultat, att det
förstöres genom brist eller öfverflöd, men bevaras derigenom
att »en rigtig midt» iakttages. Sålunda bevaras kroppen>
styrka och helsa, genom att åt densamma gifvas lagom
öfningar och mat och dryck. Deremot går den under genom
öfverflöd eller brist i någotdera hänseendet3). Också har
hvarje praktisk vetenskap till ögonmärke att framställa »den
rätta midten» med afseende på sitt foremål och derför
brukar man säga, att ett verk är väl fullbordadt, från hvilket
man icke kan borttaga något, eller till hvilket man icke kan
tillägga något, »i tanke, att öfverflödet och bristen
förderf-var dess godhet (τύ tv), men den rätta midten bevarar dem,
och de goda konstnärerna4) utföra sitt arbete syftande
härpå3). Det egentligt »bevarande» är sålunda det måttfulla,
i sig sjelft begränsade. Man ser här tydligt den estetiska
utgångspunkten6). För Aristoteles liksom för greken i
allmänhet står det afrundade, harmoniska såsom det högsta.
’) II, 6. llOfi, a, 22. ’) II, 2. 1103, b. 34. 3) 1 104. a. 10.
4) »konstnär» (τεχνίτης) icke i inskränkt mening såsom idkande
skön konst, utan konst i allmänhet. Jmfr Slet. I, 1 § 21.
’) II, 6. 1106, b, 8.
e) Jmfr Poet. 7. 1450, b, 36. »Ty det sköna är i storhet ocb
ordning, derför torde hvarken något mycket litet djur blifva skönt
eller något mycket stort», således endast det lagom stora är skönt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
