Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
mot begär efter otillbörliga njutningar, .»läkedomarne blifva af
naturen genom det motsatta»’). De, som äro alldeles obotliga,
böra utdrifvas ur staten2). En öfning till dygd är nemligen
omöjlig hos den, hos hvilken de nödiga goda naturanlagen
alldeles saknas. »Ty intet af det, som har en naturlig
beskaffen-het, vänjes att erhålla en annan ; stenen t. ex., som af naturen
föres nedåt, torde icke kunna vänjas att föras uppåt»3).
Lagstiftarens verk är sålunda att utöfva inflytande på dem, som
11 af Va anlag till dygd, genom att tvinga dem till vissa
gerningar och afhålla dem genom straff från andra. Det är
tydligen ett rent yttre inflytande, om hvilket här är fråga4).
Ett inflytande inifrån d. v. s. genom uppmaning till dygd
för det sedligt skönas skull är möjligt endast hos dem, som
förut blifvit utbildade genom goda vanor, ty huru skulle den,
som lefver såsom slaf under sina lidelser vara möjlig att
öfvertyga5). Derför är den unge icke lämplig åhörare af
undervisning i etik, emedan han saknar erfarenhet i »lifvets
gerningar», icke har blifvit tillräckligt öfvad 6). Häraf torde
klart framgå den karakter, som de goda gerningar, som leda
till vana, och denna vana sjelf ega. De äro icke grundade
på inre öfvertygelse om deras rätthet, ske icke for det
sedligt skönas skull, utan derför att statslagarne bjuda dem,
vare sig detta bud blir ett tvång för dem, som af naturen
ha svårt att beherska sina lidelser eller det är lätt att
efterfölja för dem, som af naturen äro måttfulla. Liksom i den
naturliga dygden viljan icke är rigtad på den rätta midten
såsom ett uttryck för det sedligt sköna, är den det ej heller
i det »dygdiga» handlande, om hvilket här är fråga, utan
’) II, 3. 1104, b, 16. !) X, 9. 1180, a, 9.
’) II, 1. 1103, a, 19.
*) Det framg&r särskildt af den uppfattning af straffets ändam&l,
som Aristoteles har: Det är bättring genom afskräckning; ee Zeller
p. a. s. sid. 738.
5) X, 9. 1179, b, 26. ») I, 3. 1094, b, 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
