Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
som bör göras i och tor ändamålets förverkligande i ett
särskildt fall (se ofvan sid. 130); d. v. s. de beteckna färdigheter
att bedöma, hvad som i det särskilda fallet bör göras. Af
dem är förståndet vigtigare än de andra, enär dessa tyckas
mera beteckna speciella färdigheter1). Vi vända oss derför
till en undersökning af förståndet, sådant det här skildras.
Aristoteles säger 1143, a, 35: xal å νονς των έσχατων έπ’
αμφότερα· xal γαρ των πρώτων ΰρων xal των εσχάτων νονς
ίατϊ xal ου λόγος, xal ο μεν χατιι τιις αποδείξεις των
άχι-vrjrwv ορων xal πρώτων, υ δ’ εν ταΐς πραχιιχαϊς τον εσχάτου
xal ενδεχομένου xal της ετέρας προτάσεως- άρχαί γάρ τον
υν ειεχα αύται’ έχ των χα i)’ εχασια γαρ τα χαϋόλον τούτων
υνν ε χει ν δει αϊσ&ησιν, αυτή δ’ εστί νονς.
Förståudet behandlas här från två synpunkter såsom
hafvande till innehåll dels de första och oföränderliga
begreppen i bevisen d. v. s. de första principerna, άρχαί άμεσοι, dels
det yttersta och möjliga och den andra försatsen i de
praktiska bevisen d. v. s. undersatsens subjekt, ro εσχατον xal
ενδεχόμενοι’2), och undersatsen sjelf3). Xu är det först och
’) Se om dessa Zeller sid. 656.
2) Att dessa båda beteckna det samma, framgår deraf, att
Aristoteles ofta kallar το ττραχτόν (= τύ ϊοχατον) τό ινδεχόμίνον ά/.λως
ϊχιιν, VI, 1 i början; De An. III, 10. 433, a, 29.
3) Zeller p. a.j.s. sid. 661 fattar »det yttersta» såsom slutsatsen
och anför derför flere ställen, der det yttersta fattas såsom det, som
på grund af öfverläggningen bör göras. Men dermed är icke sagdt,
att det yttersta, betecknar öfverläggningen eller den praktiska
slutledningens afslutning, utan endast det medel, som i detta särskilda
fall bör användas för det allmänna ändamålets uppnående eller
ter-minus minor, som i undersatsen underordnas terminus major (se ofvan
sid. 130). öfverläggningen eller slutledningens afslutning består t
handlingens utförande, jmfr Nic. Eth. VII, 3. 1147, a, 28 och Mot. An.
7. 701, a, 7. Walther, Die Lehre von der prakt. Vern. sid 322 och
Eberlein p. a. s. sid. 30, 3 identifiera »det yttersta» och den andra
försatsen, men det är tydligt att »det yttersta» icke är någon sats,
utan betecknar endast det särskilda, med hvilket något bör göras
Icke undersatsen, »detta är sött», är det yttersta, med hvilket något
bör göras, utan »detta söta», således undersatsene subjekt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
