Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
är förderfvadt, och menniskan har en orätt mening om det
allmänna ändamålet’), så att hon föresätter sig att göra det
osedliga såsom osedligt2), under det den oåterhållsamme på
grund af lidelsens herravälde handlar mot sin öfvertygelse3)
och derför kan sägas göra orätt utan att vara o rättrådig4).
Deraf följer, att oåterhållsamheten betecknar endast ett rent
naturligt tillstånd hos den sinliga själen. Det, som vidare
utmärker den, är, att den kan vara förenad med όεινότης
såsom färdighet att fastställa ett allmänt lifsändamål5) och
en allmän grundsats for de särskilda handlingarna, ehuru
den uttrycker en oförmåga att fasthålla vid densamma på
grund af lidelsens herravälde8).
Huru är då detta möjligt? — Aristoteles redogör
derför kap. 3. 1147, a, 24. Han behandlar här först en
praktisk slutlednings allmänna karakter, hvilken vi redan känna,
och säger, att när öfver- och undersatsen gå tillsammans
till ett helt, blir slutsatsen nödvändig d. v. s. utförandet,
rför så vidt man kan och intet hindrar». »När nu den ena
allmänna grundsatsen finnes i själen, hindrande att smaka
(det söta till öfvermätt), men den andra säger, att allt det
söta är angenämt, men detta är sött (denna scil. undersats
verkar), och händelsevis begäret tinnes i denna, säger den
ena scil. öfversatsen, att man bör fly detta, men begäret
drifver dertill. Ty hvar och en af delarne kan röra7). Sä
att det händer, att man är oåterhållsam på något sätt på
’) c. 8. 1151, a, 15. 2) c. 7. 1160, a, 19 J) Not 1 och 2.
’) c. 8. 1151, a, 10. 5) c. 10. 1152, a, 10.
*) c. 3. 1147, b, 3. Djuren kunna icke sägas vara oåterhållsamma,
emedan de icke kunna bilda sig ten allmän mening»; c. 8. 1151, a, 1.
Af de oåterhållsamme hafva somliga en allmän grundsats (λόγοι), men
de stå icke fast vid den; c. 10. 1152, a, 20. Den återhållsamme
jemföre» med en stad med goda lagar, som icke af medborgame
efterlefvas.
’) Sannolikt hvart och ett af de särskilda sinnena; se Stewart,
Notes ön the Nic. Eth. II, 159.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
