- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
150

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

150

ligga i detta antagande. Den första är, att det kan tänkas,
att man på’ något sätt är orsak till sin beskaffenhet sjelf;
då är man ock sjelf orsak till sin föreställning om ändamålet,
och såväl dygd som ondska äro då frivilliga. Den andra
är, att ingen är orsak dertill, att han sjelf handlar orätt,
utan det sker genom okunnighet om det rätta ändamålet,
och att sträfvan efter ändamålet icke är sjeliförvärfvad, utan
finnes af naturen. Utgår man från denna möjlighet,
upphäfves ieke fri villigheten i sjelfva de onda gerningarna,
ty ändamålet så väl i dygden som ondskan kommer att
finnas af naturen, och gerningarna att refereras till detta, och
om nu medgifves, att i dygden ändamålet kan finnas af
naturen, utan att sjelfva gerningen, som refererar sig till denna,
är ofrivillig, kunna ock de onda gerningarna vara frivilliga
under samma förutsättning’). Således medför icke
antagandet samma med »orsak till föreställningen» (αίτιος) och »herre öfver
densamma» (χνριυς). Det förra betyder anledningen till desa uppkomst,
det senare herraväldet öfver densamma, då den förefinnes, d. v. s.
magt att handla oberoende af den. Ett sådant kan han frånsäga
henne (»hvar och en vill det, som synes honom godt»), utan att
derför frånsäga henne det förra.

*) 1114, b, 1 fi. ει μεν ovv έκαστος ίαντω της εζεώς εστί πως
αίτιος, xai της φαντασίας εσται πως αυτός αίτιος’ ει δε μηδείς (efter
Rassow, Forscbuugen sid. 121, Susemihl. Nic. Eth.) αντφ αίτιος τον xaxà
ποιειν, αλλά δι’ αγνοιαν τον τέλους ταντα πράττει χτλ. Ramsauer och
Stewart, Nötes ön the Nic. Eth. I, 279, anse det första antagandet vara
Aristoteles egen mening, framstäld, på det att motsatsen mellan den
och motståndarens skall tydligt framstå. Men såsom ofvan visats,
strider den icke mot motståndarens ursprungliga antagande och kan
alltså icke motsättas detta. För öfrigt kan likaväl det efterföljande
antagandet sägas vara Aristoteles egen mening (Ramsauer sjelf
framhäfver likheten mellan detta och Aristoteles uttryck på andra ställen,
särskildt 1110, b, 28 ff.). I sjelfva verket säger Aristoteles icke ett
ord derom, hvilketdera som är hans uppfattning, utan endast, att,
hvilketdera antagandet man går ut ifrån, leder detta till bevis föl
frivilligheten af de onda gerningarna så väl som de goda. Detta
synes af de efterföljande ordeh b, 16: ιϊτε δή το t/lot μι) φύσει έχάιτω
φαίνεται οιονδήποτε, αλλά τι xai παρ’ αίτόν εστίν, είτε τό μεν τέλος

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:55:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/arigrund/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free