Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
det af någondera af de möjligheter, som ligga i den gjorda
invändningen, den konsekvensen, att de onda gerningarna
skulle vara mera ofrivilliga än de dygdiga, och Aristoteles
lemnar det oafgjordt, om man kan säga, att lifsändamålet
bestämmes för hvar och eu efter hans natur eller han sjelf
derjemte är grund till detsamma’). Den tveksamhet, soni
här framträder hos Aristoteles, torde ha sin fallgiltiga
förklaringsgrund i den ståndpunkt, som han i öfrigt intar.
Som bekant äro gerningar en nödvändig forutsättning för
hvarje tillstånd, det må nu vara dygd eller ondska; efter dessa
fastställes nemligen för den handlande ändamålet. Och detta
beror således på honom. Men gerningarna sjelfva förutsätta
viljans rigtning på ett ändamål, en allmän grundsats; derför
måste detta ändamål för den handlande vara faststäldt
antingen genom naturen eller genom statens auktoritet (se ofvan!).
Detta är eu cirkel, som genomgår Aristoteles etik, men hvars
fulla betydelse väl knappast torde vara af honom insedd.
Emellertid bevisar den i hvarje fall Aristoteles empiristiska
utgångspunkt. Denna cirkel torde nemligen vara det mest
φνυιχόν, τ ω dt τά λοιπά πράτταν txovoiws τον οπουόαϊον ή άριτι)
txovotöv tartv, ov&tv ήττον χαΐ η χαχι’α ϊχόνσίον άν ii’»?, i hvilka
tydligen det första ledet »fixt δή» χτλ motsvarar antagandet b, 1 »ti
μίν olvT) χτλ det andra »tiτι τό μΐν» χτλ motsvarar b, 3 »ti Si
ur dt ii ό χτλ.
’) b, 16. Brandis, Or. Rom. Phil. II, 2, 2 framhåller sid. 1S30 den
tvekan och obestämdhet, som på detta ställe framträder hos
Aristoteles med afseeude å hans lära om viljans frihet i förhållande till
det goda eller onda ändamålet. Heman, Die Lehre von der Freiheit
bei Arist., har deremot· icke i sin behandling af viljan såsom gående
på ändamålet (60—65) med ett ord vidrört detta ställe, som dock är
af högsta vigt derför. För öfrigt torde han ha missförstått, hvad
Aristoteles menar med »vilja af ändamålet». Det är icke, såsom
Heman antager, fråga om en »allmän grundvilja, som är rigtad på
lycksaligheten», utan en vilja, som är rigtad på en viss form af denna
lycksalighet, hos somliga menniskor på den sanna lycksaligheten, hos
andra på den skenbara. Emellertid undandrager sig Heman på detta
sätt alla svårigheter med afseende på denna viljas frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
