- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
155

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

155

förutsätta ett praktiskt förstånd1), men ingendera af dessa
beteckna en egentlig sedlig eller osedlig ståndpunkt, således
icke något förhållande till det sedligt sköna, hvilket är
för-nuftet på det praktiska området. — Men fullt klart
framstår först den rätta betydelsen af det praktiska förståndet
hos Aristoteles, om vi betrakta den synpunkt, från hvilken
det utgår vid öfverläggningen. Det utgår från synpunkten
af det gagneliga och skadliga’1), så att det har afseende på
framtiden, under det att begäret har afseende på det
närvarande 3). Dermed är tydligt utsagdt, att det praktiska
förståndet endast betecknar ett sinligt förstånd. — Slutligen
må anföras, att Aristoteles talar om ett »principens
förstörandes· genom ondskan’), hvilket tydligen innebär en
felaktig rigtning, derigenom att ändamålet eller den allmänna
grundsatsen är origtig5). Men något sådant kan tydligen
icke sägas om förnuftet, hvilket ju är oförderfbart (ιίφΐϊαρτος).
Vi kunna derför med bestämdhet påstå, att det praktiska

’) Detta framgår delä ur De An. III, 9. 433, a, I ff., der den
oåterhållsamme säge9 handla mot förståndet, men den återhållsamme
enligt förståndet (άχολο*>&ΐ7ν vtp), dels ur de ställen i Etbiken, der
återhållsamhet och oåterhållsamhet refereras till en allmän grundsats
såsom t. ex. 1151, a, 1 och b, 25. Se ofvan sid. 140 och 144.

a) Pol. I, 2. 1253, a, 14. ό è’t λόγος titi τω δηλονν το ονμφίρον
xai τό βλαβιρόν. Här står visserligen ό λόγοι, men det motsvarar
tydligen i voit πραχτιχός (jmfr Eth. Nic. VI, 2. 1139, a, 32).

*) De An. III, 10. 433, b, 7. ό μίν γαρ roüff Öià τό μίλλον
(ivfttl-xitr χί/fίίί, i] (Vίίϊιμfra cltra το ijlhj; jmfr III, 7. 431 b, (1 ff,

4) Eth. Nic. VII, 8. 1151, a, IB; c. 6. 1150, a, 2; c. 10. 1152, a, 24.

·) Häremot strider naturligen ej, att annoistäds säges, att »hvarje
förstånd är rigtigt», De An. III. 10. 433, a. 26, eller att »förståndet
väljer det bästa för 9ig sjelft», Eth. Nic. IX, 8. 1169, a, 17; jmfr
I, 13. 1102, b, 14. Ty detta utsäges naturligtvis om det friska,
oför-derfvade förståndet. Då Zeller p. a. s. »id. 600 vill påvisa motsägelse
hos Aristoteles härutinnan, är detta förfeladt, hvilket äfven framgår
deraf, att han använder såsom bevisningsgrund för förståndet9
ovil-korliga rigtighet bos Aristoteles det förhållande, som råder i
oåter-hållsamheten. hvilken ju Aristoteles uttryckligen skiljer från ondskan,
om hvilken det allenast är fråga, då förståndet säges vara »förderfvadt».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free